Draken fick nya, fina, dyra påslakan av mormor i födelsedagspresent. Jag hade tvättat dem och låtit torka dem ute och de doftade underbart och var fantastiskt mjuka.
Jag längtade intensivt efter rena lakan i min egen säng, men då jag insåg att det var alldeles för länge sedan jag bäddade rent i Drakens säng, beslutade jag mig för att den lilla tid jag fick över istället skulle användas till att bädda i de där nya, mjuka, doftande i hans säng och göra fint där.
På kvällen när jag borstade tänderna på en ytterst motsträvig och hysteriskt skrikande Trollunge, kom Draken och sa gnälligt:
- Mamma, varför måste jag ha nya lakan i sängen HELA TIDEN?
Och då brast det för mig, och jag stormade in i Drakrummet, slet ur de rena, fina, nya lakanen ur sängen, gick ner i smutstvätten och hämtade hans skitiga, klampade upp för trappan och slängde in hela högen mot Draken och sa:
- Här har du dina skitiga äckliga lakan. Var så god och bädda i dem själv!
Och så smällde jag igen dörren. Resten av kvällen skrek Draken hysteriskt för att han inte fick sina nya lakan.
Sådan är han. Han klagar över ALLT, oavsett. Han är otacksam och oförskämd och otrevlig.
Och jag exploderar och går i taket för allt och inget. Mitt humör går upp och ner, upp och ner och jag rår inte på det med förnuftsresonemang.
Jag hade precis bestämt mig för att åka upp till lilla sjukhuset och låna en dator för att kunna skriva ut antidepressiva åt mig själv. Det går inte att ha det så här. Och medan jag satt där och skrollade i FASS och försökte välja ett av två preparat så fick jag syn på rubriken Amning. Ja, där sket sig det.
Nå ja, jag har ju två friska barn, rent vatten i kranen och varken HIV eller resistent TB, så vad gör väl det om familjen går i kras och min värld rasar samman.
