I sista skälvande minuten

Ja, då var det snart klart. Jag avslutar min treveckors anestesiplacering med att gå jour. För tillfället är det kav lugnt så jag sitter på ett tomt AT-centrum och väntar på att bli sökt.

Det är rätt kul med anestesi (inte IVA!) när man får göra något, men att sitta och titta på stabila värden på en skärm under långa operationer är ju så lagom upphetsande. Jag har tagit alla chanser att hämta och lämna saker, dra upp injektioner, pyssla med patienter, byta spruta i pumpen, koppla dropp och föra protokoll för att inte ledas till döds.

I princip är det två saker man ska lära sig på anestesiplaceringen. Sätta nål och hålla fri luftväg. Nålar har jag satt förödande få, men fri luftväg har jag hållit så det stått härliga till. Och så har jag satt larynxmasker i parti och minut och gjort ganska många intuberingar.

Senare
Där small det till, minsann. Jag sa till narkosläkaren jag gått med att jag ville ha snitt, för att få se lite bäbisar.

- Nää tack sa hon inga snitt!
- Ja men en EDA på förlossningen i alla fall sa jag.
- Ja, men där är det ju inga bäbisar sa hon bara magar.

Så sökte hon mig för att vi skulle gå och lägga en EDA.
Sedan sökte hon mig igen för att vi skulle gå på katastrofsnitt.
Precis när vi var klara med det sökte de från Öronop om en patient som satt en stor bit mat i halsen.

- Är du nöjd nu? undrade hon.

Nu är jag klar med min anestesiplacering. Jag kommer aldrig mer intubera. Det är nästan så att det känns lite sorgligt - trots att jag inte för allt i världen egentligen vill jobba med sådant här. Ibland är man konstig. Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och sedan åka hem till mina små grisar. I morgon är jag ledig. På måndag ortopedi.

Katastrofsnittet gick bra. Det blev en flicka.