Igår morse drömde jag att jag slog mina barn. Ja, det var ju inte riktigt mina barn, men i drömmen så... Mellanbarnet hade lagt en knubbig pojkbäbis i kylskåpet och jag var vansinnigt arg. Och det sprang kackerlackor och annat omkring mig och allt var bara så irriterande.
När jag vaknade satt Trollet på toa och ropade på mig. Det var bara att vingla upp och torka liten rumpa.
Klockan fyra på morgonen hade Nassan snuttat tio gånger, och hon uffade, nuffade och sprattlade värre än någonsin. Jag gick upp och satte mig vid datorn och snuttade henne, för att se om jag kunde bryta det hela. I en timma satt jag uppe sedan tippade jag ner henne i sängen. Sovande. Det tog inte lång stund förrän hon var igång igen. Jag orkar inte mer! upprepade jag, som ett mantra, med allt mer eftertryck. Nassan förhöll sig emellertid kallsinnig till detta. Vid halv åtta när Älsklingen och Draken skulle åka hade hon äntligen somnat. Då hade jag en halvtimma på mig att sova. Men efter tio minuter vaknade jag alltså av Trollets skrikande från toan. Det var väl därför jag drömde att jag slog barnen, en förtvivlad trötthet befriad från överjag. Vinglandet fortsatte, bokstavligen. Jag var dödligt trött.
Trollet klagade över huvudvärk. Ganska snart började han kräkas. För att hjälpa honom blev jag tvungen att lägga ifrån mig Nassan - som naturligtvis började skrika i högan sky. Och när hon skrek, så måste Trollet också skrika. Och så höll det på.
När det lugnat ner sig lite, Trollet låg nedbäddad i soffan med en kräkbutt och papper bredvid sig och Nassan för omväxlings skull höll sig lite lugn, så passade jag på att gå ut till hönsen och ankorna. Först ankornas vattenbutt ute i hönsgården och ordentligt med mat till dem samt lite för hönsen att picka i. Sedan in i hönshuset för att fylla på hönsens foderautomat och vattenautomater. Då upptäcker jag att två ankor - snabbaren än blixten, uppenbarligen - tagit sig in till hönsen. Det är inte bra. Ankor äter tills de stupar och bör inte få tillgång till hönsens foder. Det var bara att sätta igång och jaga anka. Till slut hade jag fått över dem båda, Viol och Sippa, till ankavdelningen.
Efter ytterligare lite kräkningar, ynk, gråt och tandagnisslan, blev det åter lugnt. Då fick jag för mig att jag skulle ta och baka lite scones av gammalt mjöl och slänga ut till fåglarna. När jag tittade i dinkelmjölspåsen så var där kusar som kröp och krallade. Då jag kände mig lätt *host* olustig vid detta fynd, åkte samtliga påsar i soporna och 'Operation Sanering' vidtog. Urk, liksom!
Sedan kräktes det och gräts om vartannat resten av dagen, och därför blev det inte särdeles mycket uträttat. Jag kokade i alla fall ris till fåglarna. Ja, det är nämligen så att Älsklingen hittade tre oöppnade förpackningar grötris, samtliga utgångna, i skafferiet. Han har retat mig för detta allt sedan dess. För att riset ska komma till någon nytta, trots att det aldrig tycks bli av för mig att koka risgrynsgröt till jul, fast jag alltid längtar så väldigt efter det, så kokar jag det alltså till skatorna. Jag häller i honung - jag har ett par burkar som jag verkligen inte gillar smaken på, trots att det inte är något fel på den - och rapsolja, klickar upp det och sätter ut det att stelna. Sedan åker det ut under häggen där vi matar fåglarna. Någon äter i alla fall upp det, för borta är de tidigare laddningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar