Nää, nu får det baske mig vara nog. Venus från Willendorf må vara hur fin som helst med sitt hull, men jag är det inte. Åtta extra kilo lade jag på mig under graviditeten, och den här kroppen är inte jag. Inga kläder har jag att sätta på mig. Mammabyxorna ramlar av mig – lite konstigt, eftersom jag hade dem redan tidigt i graviditeten innan min mage var stor – och allt annat är för litet och sitter åt och skär in. Och jag är extremkänslig för sådant och får nästintill panikkänslor. De byxor i storlek 40 som jag köpte tidigt i graviditeten, då när jag hade gått upp så mycket för att jag åt hela tiden för att försöka hålla illamåendet borta, de får jag med nöd och näppe på mig. De stramar runt låren och jag känner hur valkarna hänger över kanten. Det är inte roligt.
Jag brukar väga 61 till 63 kilo, med ytterst sällsynta utflykter ner till 59 eller upp till 65. Nu visar min våg något drygt 69 kilo, vilket antagligen är 71, för jag är ganska säker på att den visar två kilo för lite. Det är ju inte riktigt läge för varken hårdträning eller att hårdbanta när jag har en liten tvåmånaders att amma och två andra små illbattingar att ta hand om. Hade jag bara haft Nassan hade jag väl gått ut och tagit raska promenader tre timmar om dagen, men sådant går inte nu. Jag får göra vad jag kan med de förutsättningar jag har, helt enkelt. Särskilt fort kan det ju rimligen inte gå, men bort ska de här eländes kilona. Hädanefter blir det viktrapport varje söndag. Känns det som jag har ögonen på mig, så räknar jag med att det går lättare att hålla sig i herrans tukt och förmaning.
Kommande vecka räknar jag emellertid inte med några stordåd. Jag är ensam med ungarna om dagarna måndag till torsdag, och kommer inte att kunna gå några raska promenader då. Och i slutet av veckan ska vi ner till Stockholm och hälsa på Pappa och Mommi, och då tänker jag inte späka mig, utan njuta på ett anständigt vis av den goda mat, sannolikt med efterrätt, som de kommer att bjuda på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar