Vissa händelser tar sig rätt stora proportioner när man har barn hemma. Åtminstone mina barn.
Älsklingen satt på toa i godan ro i morse när han plötsligen fick se ett litet mushuvud sticka fram bakom duschdraperiet. Äh, det där får Lizzy ta rätt på, tänkte den grymma människan, och lyfte in katten på toa. När han öppnade efter ett tag satt Lizzy innanför dörren och väntade på att få komma ut. Hur han nu kunde tro att den senila katten skulle ta sig för att jaga en mus, begriper jag då inte.
Så småningom fick ungarna reda på att det fanns en mus på toan och då blev det liv i luckan vill jag lova. Allehanda attiraljer släpades fram och in på toa för att användas i 'Operation Musfångning'. Trollet hämtade ett förstoringsglas, modell större, för det tyckte han kunde vara användbart när de letade spår. Sedan stormade de in till mig, som låg halvdåsande i sängen med en snuttande Nassa - och det var ju omtänksamt att de ville informera mig om så viktiga skeenden i vårt liv.
Någon mus fick de naturligtvis inte tag på och till slut blev Älsklingen och Draken tvungna att åka för att hinna i tid till skola och jobb - varvid Draken naturligtvis fick ett utbrott. Vi måste åka nu. Sätt på dig! Vi kommer för sent annars. Mamma tar hand om musen. Ta på dig kläderna! Nej, hon kommer inte att döda den. Nu klär du på dig! hörde jag Älsklingen tjata där nere. Till slut kom de iväg och Trollet satte sig framför tv:n.
Jag lade in en papperskasse med lite solrosfrön på toan. Efter ett tag tittade jag in. Ingen mus i påsen. Efter ytterligare ett tag tittade jag in igen. Då först såg jag att den ramlat ner i toan och låg där och simmade. Jag hoppas verkligen att du spolade ner den sa dagmamma T när jag sedermera lämnade Trollet och berättade om morgonens tilldragelser. De är ju skadedjur. Nej, det gjorde jag förstås inte. Jag är en blödig fan. Jag fiskade upp den med en butt och tippade ner den i papperskassen. Där satt den och flämtade och skakade, och började inte ens putsa sig. Jag kan ju inte släppa ut den nu tänkte jag, då fryser den ju ihjäl. Den är ju helt utmattad. Jag stoppade ner ett nystan toapapper som förhoppningsvis skulle suga upp lite väta. Ja, jag sa ju att jag är en blödig fan.
Efter ett tag tittade jag in igen. Musen var borta. Den rackaren hade hoppat ur påsen. Att de är bra på att gnaga och klättra, visste jag ju, men att de är så rackarns bra på att hoppa visste jag inte. Jag gick och hämtade en pappskiva, lokaliserade musen, drev in den i påsen, lade pappskivan över och bar ut den framför huset där jag släppte ut den. Den sprang fort som blixten bort till vedboden. Där kan den få bo. Jag kan inte se en liten mus med stora pepparkornsögon och små runda söta öron som skadedjur, när den inte ens har gjort någon skada. Inte än i alla fall.
4 kommentarer:
Hahaha!
Det är en lyckligt lottad mus som har en matmor som du.
Jag är uppvuxen på en gård på landet, så en del av mig går p samma linje som folk omkring dig - bara ta livet av den, den är ju ett skadedjur. En annan del av mig inser att jag inte heller skulle klara av att ta livet av den sådär för egen hand. Jag har inga problem med att sätta ut en musfälla, dock. Fast egentligen tycker jag ju att man ska ha en katt till sånt där. Bor man på landet är ju det här med möss världens bästa ursäkt för att ha katt. :) Mina föräldrar brukar komplettera musfällorna med s.k. strategiskt utplacerade katter. Det betyder t.ex. att man uppmuntrar katterna att vistas på ställen där man sett möss, eller att en katt på nåder får sova med mamma en natt med musbesök i sovrummet även om hon annars absolut inte vill ha katter i sängen.
Vilken gullig historia. Jag trodde dock at en katt alltid var en katt...
EvaP: Du säger det?! :)
Ika: Det gäller bara då att inte ha en senil gammal surtant till katt, som dels inte ens fattar att det finns möss i huset, dels jagar bort de katter som skulle kunna tänkas göra en insats.
Annapanna: Ja, hade hon bara fått några dagar på sig, så hade det kanske gått upp för henne att där fanns en mus, och då vet man aldrig... :)
Skicka en kommentar