Idag hade vi en nötskrika i häggen. Visserligen finns det gott om dem här i trakten, men det är första gången jag ser någon här på tomten. Jag blev väldans glad.
Jag har nog aldrig sett mig som någon som är speciellt, utan mer lite allmänt, förtjust i fåglar, men jag börjar inse att jag nog är det. Inte så att jag är något ornitologämne. Club 300 intresserar mig inte det bittersta. Jag är fullt nöjd med alldeles vanliga fåglar, och känner alls ingen längtan efter att klämma några rariteter. Jag kan inte särskilt många fåglar och det är inte många vars läte jag känner igen. Men fåglar gör mig glad.
När jag hör hönsen gå omkring mig och skrocka förnöjt, när häggen är full av fåglar som äter av maten jag hängt ut, när pilfinken bygger bo i en av våra holkar och när korpen flyger här över och korrar, då är det ren och skär lycka jag känner. Faktiskt.
Och jag längtar fortfarande väldigt mycket efter att få ha ett påfågelpar, ölandsgäss och broncekalkoner.
De här är jag nog lite extra förtjust i, tror jag:
- koltrast
- större hackspett
- korp
- nötskrika
- nötväcka
3 kommentarer:
Nötskrikan har jag inte sett på länge. Jag matar fåglarna mest hela vintern vilket upprör katten väldigt mycket.
Jag är dålig på såna där osimmande fåglar... Lom, sothöna, ejder och trut hör till mina favvisar. Åsså blir jag alltid glad av sädesärlornas skvättande i nyklippt gräsmatta. Fast nu när jag tänker efter är alla småfåglar rätt fina.
Steffe: Jag trodde att katten skulle tycka att det var trevligt jag :)
kicki: Du?! En sjöfågelfantast?! Där ser man! Jag trodde inte att du var någon skärgårdstyp :)
Skicka en kommentar