Mannen under trappan

Allt har gått Fredrik väl i händer. Han har ett tryggt jobb som näringslivssekreterare i kommunen. Han har till sin häpnad blivit gift med Paula, som han beundrar gränslöst. Hon är framgångsrik konstnär. De har två fina barn. Och nu har de just flyttat in i ett hus som överträffar alla deras drömmar: ett rymligt och nyrenoverat gammalt hus med inbyggd glasveranda och stor balkong med utsikt över åkrar och skog. De är en ovanligt lyckad familj. Men snart störs idyllen. När Fredrik en sömnlös morgon kommer ner i hallen står någon där: en vuxen man, knappt en och femtio lång, svarthårig med smala ögon och bred mun, klädd i joggingbyxor och T-tröja, båda fruktansvärt smutsiga. Med nasal röst säger han sig heta Kwådd och bo i utrymmet under trappan som går upp till övervåningen. Gång på gång framhärdar han: jag bor här.Vad är det som pågår i det stilfullt inredda huset? Vad är det som händer med Fredrik? Och varför börjar hans hustru dra sig undan från honom? En suggestiv och spännande berättelse som utspelar sig i gränslandet mellan verklighet och mardröm. Med stor inlevelse skildrar Marie Hermanson en man som dignar under alla de krav som ställs på honom.

Riktigt, riktigt läbbig. Men jag gillade den. Passade bra att lyssna på i bilen.

Tydligen har det gjorts en TV-serie på den. Det hade jag inte en aaaning om. Jag tittar ju i princip aldrig på TV. Jag har hur som helst ingen lust att se den. Jag vill ha mina egna bilder kvar.

Alla goda ting

... är tre

... är trä(d)

Fråga mig inte

Fråga dig inte vilken sjukdom patienten har
utan vilken patient som har sjukdomen

Jag minns inte vem som har sagt det, inte heller om det var exakt så citatet löd. Jag har inte lyckats googla fram det. Andemeningen var ändå denna.

Och varje dag, i mitt möte med patienterna, så påminns jag om att så är det. Precis så är det.

Tystnaden smyger som en katt

I ögonvrån ser jag en liten kisse smyga förbi. När jag vänder mig om är förstås ingen där. Längtar jag så mycket? Är det lilla Lizzy som spökar? ;)

Här ser man hur smalrandig Nikita är på benen. Och på magen är hon prickig. Ursött!

Bilden är ägarens, något beskuren.

Livläkarens besök

"Den 5 april 1768 anställdes Johann Friedrich Struensee som den danske konungen Christian den sjundes livläkare, och avrättades fyra år senare." 

Så inleds Livläkarens besök, en roman som skildrar en av de märkligaste och mest dramatiska episoderna i den nordiska historien. Det är den häpnadsväckande berättelsen om en ung tysk läkare, upplysningsman och idealist, som av den sinnessjuke konung Christian ges all makt, genomför en revolution, och krossas av den. Per Olov Enquists roman - hans första efter Kapten Nemos bibliotek - är också en stor och gripande kärleksroman, ett triangeldrama där aktörerna är den tyske livläkaren, den maktlöse envåldshärskaren och prinsessan som växer till kvinna. 

Livläkarens besök belönades 1999 med Augustpriset och betraktas i dag som en roman av hög internationell klass och finns översatt till 25 språk.

Njae, triangeldrama vet jag inte. Inte i boken i alla fall. Ack så lite jag kan om nordens historia! Jag minns inte att vi fick lära oss ett skvatt om de andra nordiska länderna, varken historia eller annat. Jo förresten, högsta berget i Norge respektive Danmark. Och Vatnajökull. Man kunde förstås ha gjort något åt detta på egen hand. Det har jag inte. 

Titeln kände jag väl till. Att den blivit väl mottagen var jag nog också medveten om. Men jag hade inte en aning om vad den handlade om. Jag trodde nog att det var ren dikt. 

Helt fascinerande. Jag tyckte jättemycket om den. 

Jag har tidigare inte varit helt förtjust i Torsten Wahlund som inläsare, men den här gjorde han förbaskat bra.

Men man undrar ju lite över tidens skönhetsideal när man ser de här porträtten av kung Kristian VII och drottning Caroline Mathilde.

Hon var 24 år när hon dog.

Av längtan?

Jag sitter uppkrupen i min fåtölj med en filt över benen och stickar på min angorasjal.

Titt som tätt tycker jag mig höra en liten katt krafsa på dörren.

Mockfjärds kyrka

När jag var ensam uppe i buan, eller snarare när jag inte var uppe i buan utan åkte ner till Mockfjärd för att handla så tog jag mig äntligen i kragen och besökte Mockfjärds kyrka.

Jag gick dit ett par gånger i förhoppning om att det någon gång skulle vara öppet. Det var det inte.

Jag gick runt och runt och letade efter något slags information om när det skulle vara öppet, men jag hittade inte ens några uppgifter om gudstjänsterna. Är inte det lite anmärkningsvärt? Jag hade så gärna velat komma in och titta inuti, hitta någon folder om kyrkans historia och tända ljus. Jag tycker om att tända ljus.

Det tog rätt lång tid innan jag såg att det inte är en vanlig putsad fasad, utan vitmålad träpanel. Antagligen för att vi inte kom särskilt nära när vi handlade i Konsum, som nu slagit igen. Kyrkan ligger bredvid ICA. Det här är sakristian - tror jag. Visst är det lilla rödmålade blyinfattade fönstret med sina fönsterluckor fint?!

Det här är tornväggen som är spånklädd - har jag lärt mig; jag trodde att spån var tunnare. Jag borde verkligen lära mig mer när det gäller byggnader, arkitektur och arkitektoniska detaljer.

Och kolla vilket fint spåntak! 

Tornets vägg till höger och långhuset till vänster. Och ett fint fönster till.

Tingad

Sedan Lizzy-missy dog är det något som fattas. En högst påtaglig tomhet som i synnerhet känns när man kommer hem. Det är dags för en ny kisse.

Igår var jag, Draken och Trollet iväg och träffade, och tingade, den här lilla damen. Nikita heter hon - än så länge i alla fall. Jag föreslog att hon skulle få heta Birgit istället. Då grät killarna och skrek resten av vägen hem.

Ser hon inte ut som en Birgit?!

Hem från akuten

D-jourerna avklarade. Jag är trött och sliten och det småvärker i hela kroppen. På vägen upp till omklädningsrummet går jag förbi andaktsrummet. Sätter mig en stund. Låter axlarna sjunka.

De osannolika systrarna Mitford

Lord och lady Redesdale, ett typiskt engelskt lantadelspar, hade sju barn. Sex av dem var flickor. Som med tiden skulle komma att bli de osannolikt anmärkningsvärda systrarna Mitford. Om dessa systrar har hyllkilometer och spaltmil skrivits. 

Nancy var äldst och mest berömd. Hon skrev bestsellers baserade på sin egen uppväxt på gods och gårdar i the Cotswolds. Pamela var den som gjorde minst väsen av sig, hästar och hundar blev hennes liv. Diana var den svindlande vackra och begåvade. Onkel Winston Churchills och Adolf Hitlers särskilda favorit. Den engelska fascismens First Lady. Och mor till Trustorhärvans Lord Moyne. Unity var rabiat nazist och dyrkade Hitler. Jessica i sin tur blev en lika glödande kommunist. Deborah den yngsta, gifte sig med hertigen av Devonshire. I dag bebor och driver hon slottet Chatsworth, ett av britternas mest populära utflyktsmål. Om dessa systrar har hyllkilometer och spaltmil skrivits. Engelsmännen tycks aldrig få nog av dem. 

Cecilia Hagen började gräva i tidningsbuntar och leta i bokhyllor och var snart fast. Så till den grad att hon reste runt i deras spår, intervjuade närstående och till slut fick träffa de båda som fortfarande var i livet, Deborah och så Diana. Som vidhöll att Hitler, det var en mycket charmerande herre.

(Det är INTE jag som står för interpunktionen i ovanstående text. Jag hoppas innerligt att det framgår av den kursiva stilen att det är ett citat) 

Osannolika var ordet! Underhållande och intressant. Passade bra som bilbok. 

Buminnen (No 8) Juvelvingar

Där var otroligt mycket blåvingar. De fladdrade runt i ljungen på vår lilla skogstomt, över ängarna och i kråkklövern på myren var det extra många. De verkar särdeles förtjusta just i kråkklöver. Jag kan inte klandra dem, jag är väldigt svag för kråkklöver själv.

Blåvingar tillhör familjen Lycaenidae - juvelvingar. Vackert namn.

Här är en hedblåvinge. Tror jag. Eller en ljungblåvinge. Hur är de skapta som lyckas se skillnad på blåvingar?

Buminnen (Nr 7) Brunnen

Det är rätt drygt att gå och hämta vatten. Inte för jobbet i sig, utan för att där nästan alltid är så förbålt mycket mygg och knott. Jag är en riktig myggmagnet och därtill en särdeles sjåpig typ som flyr hals över huvud när knottskrällena börjar krypa runt ögonen och in i öronen. Jag begriper inte hur folk står och har stått ut när de helt enkelt varit tvungna att jobba utomhus och inte, som jag, kunnat rusa in efter första hinken och avvakta bättre tider. Inte blir det ju bättre av att Älsklingen tagit upp en liiiten jäkla tratt, så att det tar extra lång tid för vattnet att rinna ner. Nå ja, jag ska inte klandra honom. Jag har haft möjlighet att ta upp en större men glömt varenda gång.

Här har jag i alla fall lastat en i princip full dunk på räven och är på väg bort till vår lilla stuggu igen.

Buminnen (No 6) En egen yxa

Draken blev så väldigt förtjust i buans hemslöjdare, Ivert, och sprang där titt som tätt och lånade lie, fick hjälp att slipa yxan, fick tälja en väderpinne och frågade om tusen saker. Iverts hustru letade fram ett par små arbetshandskar åt honom. Han blev överlycklig. Han hade lite problem med att bära yxan och andra verktyg där han gick i sina shorts och jag föreslog att vi kanske borde köpa honom ett par riktiga arbetarbrallor. Flera gånger har han sagt att han önskar sig en egen yxa. Han älskar att hålla på med yxa, han hugger sly och han gör stavar - jag vet inte hur många han har vid det här laget.

Så nästa gång jag for till Borlänge gick jag in på Jula och köpte honom ett par arbetsbyxor, ett bälte och en egen yxa. Jag tog en scoutkniv också. Och ungen blev överlycklig. Drog genast på sig hela munderingen och sprang bort till Ivert för att visa upp sig.

På biblioteket hade jag lånat en massa böcker om slöjd och snickeri och Pinnboken och Småslöjd visade sig vara väldigt bra. I Pinnboken fanns det beskrivningar på hur man kunde göra olika shamanstavar - eller "shamanstavar" ska man kanske skriva - och Draken blev alldeles till sig i trasorna.

Och så här glad var han faktiskt när vi var tillsammans uppe i buan, bara han och jag, och täljde, högg, gjorde shamanstavar och hade det mysigt. (Jo, han behöver klippa sig. I allra högsta glad).

Jag började tälja på en fågel. - Mamma, om du sätter fjädrar på den, så kanske det är någon som ser att det är en fågel sa Draken med mjuk, uppmuntrande röst. Det säger ungefär allt om min konstnärliga förmåga.

Direkt när vi kom hem åkte Älsklingen iväg på semesterresa med ungarna, så vi har inte kunnat fortsätta med våra projekt. Men under tiden har jag beställt både Pinnboken och Småslöjd. Jag får nog ta och köpa honom en riktig slöjdkniv också.