Stockholmsvinter

Ett ständigt pendlande över nollan. Det är så jag minns vintrarna i Stockholm - åtminstone de sista åren jag bodde där. Det snöade när det var plusgrader, snön smälte, nästa dag frös det på och blev isgata. Grusbilarna gick i skytteltrafik. Mest sandade de när det snöade, så det fick aldrig vara fint. Och inte hjälpte det mycket när det slaskat till och frös på, för gruset hade sjunkit ner såpass att det inte stack upp ur isen i särskilt stor utsträckning. När det började våras var det så tjockt med grus på trottoarerna att det var jobbigt att gå. Man märkte det tydligast när de väl hade varit ute och sopat upp eländet. Det kändes som om man plötsligt flög fram.

Sedan jag flyttade till Dalarna tror jag att det har varit mer snö i Stockholm än här varenda år. Och i år är det stockholmsvinter här.

Jag har alltid älskat vintern. Alltså vinter med minusgrader och snö. Jag har älskat, älskat snökristaller och istappar, det blanka, det gnistrande, de snötyngda skogarna, rimfrosten, den mjuka snötystnaden och den klara stjärnhimmeln med vibrerande stjärnljus, Vintergatans band, skimret runt fullmånen och morgonstjärnan ovan horisonten. Fortfarande tycker jag att det är vackert, men jag kan inte säga att jag älskar vintern. Jag tycker inte om mörkret längre. Jag tycker inte om kylan. Julen, som jag också alltid tyckt så mycket om, känns bara som en tyd fylld av krav, slit och extrajobb som stressar mig sönder och samman. Och jag känner mig kluven till denna dalska stockholmsvinter. Det är fult. Det är halt. Att åka skidor är det inte tal om. Men faktiskt, det är rätt skönt att det inte är så kallt.

Jag saknar sommaren. Jag saknar värme. Jag längtar efter ljus. Jag som aldrig varit någon sommarfantast och en utpräglad nattmänniska som trivts i mörker. Jag som alltid skytt solen - jag bränner mig lätt - och värmen. Nu hör jag folk beklaga sig över att det är så varmt och så så jobbigt, och ja, det är varmt, tänker jag, men nä, det är inte särskilt jobbigt. Brukar man inte snarare bli mer känslig för värme när man blir äldre?

Jag kan känna igen mig i min far. Han som alltid gick i skuggan om somrarna, i heltäckande kläder, och vägrade åka till varmare breddgrader på semester, trots att det var just vad min mor sannolikt helst hade velat och behövt. Någon gång i 50-årsåldern började han plötsligt sola, gnälla över mörkret om vintern och deklarera att han minsann måste få åka till värme och ljus någon vecka på vintern för att orka med. Jag har tyckt att han har varit så tramsig. Tills Mommi - hans sambo sedan 30 år - bekräftade att han faktiskt går ner sig ordentligt humörmässigt om vintrarna och att det blir stor skillnad på honom när han får en veckas ljus. Tills jag började märka av samma sak hos mig själv.

Men sola, där går gränsen. Jag solar inte.

(än i alla fall)

Grammofonfågel

Jag har precis fått hem min nya tavla, som framtill i dagarna varit utställd på Borlänge bibliotek, och jag är så sketaglad över den :)

Magnus Kalitzki har gjort den, här är hans sida. Jag gillar hans grejer.

(Skulle man inte kunna slänga upp ett plank i trädgården och beställa en sidensvans av honom? Eller en nötskrika? En häger? Ja, nu när jag sitter här och drömmer och planerar trädgård, med många (hemliga) rum och så...)

Förresten är jag väldigt sugen på kolibrin också, men eftersom jag kommer att ha ganska stora utgifter framöver, så måste jag försöka hålla mig i herrans tukt och förmaning.

(Suck vad jag önskar att jag vore åtminstone en liten smula konstnärligt lagd själv)

Limpopos akademi för privatdetektiver

Eftersom jag ligger efter - så att säga - med skrivandet, så ligger jag också efter med nedtecknandet av lästa böcker. Den här är i alla fall läst i år.

Det var bara de första böckerna i serien jag läste på svenska, sedan har det blivit engelska. Till nu. Jag hittade inte något engelskt ex när jag skulle ta mig för att läsa den här delen och hade ingen lust att gå hem och beställa en på nätet. Det kändes förvånansvärt fel. Det är som om Mma Ramotswe ska prata engelska för att det ska kännas autentiskt. Annars är jag verkligen ingen person som sätter en ära i att läsa böcker på engelska.

Som sagt - till leda antar jag - det här är måbralitteratur för Scyllor. Det viktigaste är inte själva storyn. Det viktiga är att få vara i Mma Ramotswes närhet. Men nog var det väl lite rart att självaste Clovis Andersen fick vara med :)

Så här presenteras boken:
Mma Ramotswe sover normalt väldigt bra men plötsligt börjar hon drömma om en lång, främmande man. Hon anar oråd, men är inte riktigt redo att ta tag i drömmens betydelse. Mma Makutsi är nygift och går runt i sin egen bubbla av lycka. Snart inser även hon att det händer märkliga saker omkring dem. När Mma Potokwani, en kvinna som arbetar för att skydda de svaga i Botswana, försvinner från sitt jobb på ett av stadens barnhem anlitas Damernas detektivbyrå för att lösa fallet. Samtidigt dyker den långa mannen från Mma Ramotswes dröm upp. Det är ingen mindre än Mr. Clovis Andersen, författare till en välkänd bok om privatdetektivers arbete. Han erbjuder sig att hjälpa damerna med fallet och tillsammans arbetar de för att återfinna den försvunna kvinnan. 

... och hela presentationen känns helt fel och speglar ingenting av det som är Damernas detektivbyrå, även om Mma Potokwani förvisso försvinner och Clovis Andersen mycket riktigt hjälper Mma Ramotswe och Mma Makutsi.

Jag tror jag måste göra mig lite rooibos och skåla för Mma Ramotswe, som förgyller mitt liv så till den grad :)

Feberhet

Vi är hemma och sjuka, Nassen och jag. Först vid halv elva orkade vi masa oss ur sängen. Det är inte mycket vi orkat göra och sedan halv åtta ligger vi här i sängen igen. Jag halvdåsande bredvid en snusande, feberhet Nasse i bara blöja och så kissen vid fotändan.

Inte mycket har blivit skrivet det senaste. Egentligen vill jag, men jag lyckas inte uppbåda någon energi. Och det jag skulle behöva skriva om kan jag inte skriva om. Än.