Tjall på linjen

En separation är en stor kris, något av det jobbigaste man kan gå igenom, säger min terapeut.
Jaså, säger jag. Jag tycker mest att det är skönt. En lättnad.
Det finns naturligtvis en stor sorg i det här, i allt som inte blev, och det är klart att du måste vara ledsen.
Ledsen?! Nä, jag är inte ledsen. Sorg? Nä, jag känner ingen sorg.

Men när hon säger det börjar jag gråta. Och jag känner mig dovt och djupt sorgsen. Utan någon som helst kontakt med det som gör mig ledsen.

Du måste ju vara trött. Hur sover du? Sover du middag? Man kan tänka sig att du faktiskt skulle behöva ligga några hela dagar i sängen.
Nej, jag sover aldrig middag. Har aldrig gjort. Jag blir bara tröttare av det. Nej, jag sover inte så bra på nätterna, men jag satsar alltid - och har alltid gjort - på åtta timmar per natt. Nej, jag kan inte ligga länge i sängen, jag blir bara ännu tröttare, hamnar i någon konstig halvdvala, får ont i huvudet och i ryggen. Nej, jag vill inte ligga en hel dag. Då förlorar jag ju en hel dag, jag måste ta vara på... börjar jag, och inser vad jag säger.
Du är sjukskriven för att du är utmattad!
Va? Är jag?! Undrar en del av mig.

Jag åker därifrån till Stadium och köper mig ett par bra vandringspuppor. Jag får lite ont i fötterna av mina vardagsgympadojor när jag går en dryg mil om dagen med dem. Sedan åker jag hem för att äta och sedan dra iväg på min mil. Men jag är trött. Så infernaliskt trött. Det värker i hela kroppen. Armarna känns som bly. Jag går och lägger mig.

Jag saknar inte barnen. Inte direkt. Jag tänker på dem varje dag. Ser dem framför mig och blir alldeles glad och varm i hela magen. Riktigt känner hur det känns att krama på dem, hur mjuka deras kinder är att pussa på. Minns roliga saker de har sagt.

Jag kör förbi Trollets skola på väg till terapeuten. Hinner tänka: Undrar om han är ute och titta in på skolgården efter honom innan jag börjar gråta.

Jag har visst tappat kontakten med mina känslor.