Väggen

Jag har aldrig känt mig dummare än när jag förstod att jag fått utmattningssyndrom. Hur kan det hända en läkare som varje dag träffar patienter som är utmattade, som brukar föreläsa om hur man ska ta hand om sig för att undvika just detta? Jag som kunde så mycket hade uppenbarligen missat allt väsentligt. Och jag visste ingenting om hur det kändes.

Så börjar bokens baksidestext.

Jag kände till Pia Dellson eftersom jag läst hennes bok Klinisk blick (Rekommenderas å det varmaste. Man behöver varken vara doktor eller arbeta inom vården för att ha glädje av den). Däremot visste jag inte att hon var psykiater. Jag trodde att hon var onkolog. Det kanske hon är. Också. På något sätt kändes det som en tröst att hon drabbats, som att det gav mig en ursäkt.

Jag ligger samhället till last 
med min långa sjukskrivning
och det känns oförsvarligt
att sitta en hel tisdag 
i en bokskogsglänta
med filt och varma koppen

Precis så! Så känns det. Får man verkligen gå i skogen och njuta på andras bekostnad? Sitta på verandan och dricka kaffe i solen? Gå och lägga sig på sängen och bara vara? När andra måste arbeta för att betala ens sjukpenning.

Men denna ofattbara lyx
är det snabbaste 
sättet att friskna till

Jag ligger här i solen 
och bedriver effektiv
sjukvård

Är inte alla så trötta att de håller på att gå sönder nu för tiden? Behöver inte alla vara lediga för att gå i skogen och andas?

Så försöker jag försvara mig med att om nu samhället har kostat på mig denna långa dyra utbildning, så kanske det ändå är mest kostnadseffektivt att få mig frisk igen. I synnerhet som läkare är ett bristyrke.

Här finns en länk till KEDS, ett mätinstrument för utmattningssyndrom. Får man över 20 så uppges risken vara stor att man har ett utmattningssyndrom eller håller på att utveckla ett. Får inte typ alla yrkesarbetande kvinnor med barn åtminstone 20 på KEDS, undrar jag. Själv hamnar jag runt 40. Kanske har jag ett utmattningssyndrom ändå. På riktigt.