Jag syr och syr

Jag syr och syr. Urvuxna kläder. Overall efter overall, jackor och fleecetröjor. Syr fast nya hällor. Fäster ett reflexband som lossnat lite, en hängare som släppt. Näster ihop sömmar som gått upp.

Inser att det inte var så dumt att vara på kirurgen och lära sig sy intrakutant :)

Det är urvuxna barnkläder som jag tvättat, lagat (i förekommande fall) och impregnerat och imorgon (ja, egentligen idag, söndag) ska ta till Baytona som kommer att vidarebefordra kläderna till flyktingarna som bor på asylboendet i Gylle.

Jag är trött. Så förtvivlat trött. Och sent är det.

Men jag inser att denna trötthet inte är en västanfläkt mot vad dessa människor, som varit på flykt genom hela Europa i veckor, måste känna.

Frostvandrare

Denna berättelse utspelar sig i slutet av en särdeles knapp sommar och i början på en särdeles kall vinter. Vi följer tre medlemmar av en grupp av Folket, Vildgräs, Askmoln och Bitterrot. Vild är den yngsta överlevande i gruppen, och Aska känner ansvar för barnet. Bitter är den piggaste av de borttynade gamla...

Jag snubblade över den på biblioteket, och det var väl tur, för den är så, så fin.

Vi kliver in i en värld där människoliknande varelser med renhorn vandrar över frusna nordiska landskap. Det är andlöst vackert, gåtfullt men samtidigt välbekant.

Svalor

För bara några dagar sedan kvittrade svalorna uppe i telefontråden. Jag minns att jag förvånades över att de dröjde sig kvar, gladdes åt deras närvaro, njöt av ljudet.

Nu är de borta. Bara sädesärlan går här och vippar lite sommar.

Jo men nu så...

Jag hade tänkt att jag skulle få bestämma namn på kattungarna, för en gångs skull. Men pojkarna blev förtvivlade över mitt förstahandsval 'Gösta' och inte gillade de 'Salim' heller. Och när jag nu inte kunde komma på ett flicknamn som kändes riktigt rätt, så föll jag till föga och lät ungarna bestämma.

Här är Neko. Han ser tigrerad ut på bilden, men det är bara på huvudet och benen han har den där teckningen. I övrigt är han viltfärgad och vit, som sin mor. Min första katt, som litet barn, hette Neko. Men honom har jag inga egentliga minnen av, så det får väl vara ok att återanvända namnet.

Och här är Takita (inte helt lyckad bild) I början när vi hade Nikita så hade Nassen lite svårt för namnet och kallade henne för Takita. Och nu tyckte pojkarna att katthonan skulle få heta så efter sin mamma.

Nu när jag sitter i sängen med datorn i knät och skriver, så ligger de båda under mina böjda knän och sover. Jag är så glad att jag har dem, mjuksnuttarna. Men älskade Nikita-katten, vad jag saknar dig!

Jag är en kattmamma

Nu, när jag äntligen har möjlighet att lyssna på radio ibland, gör jag ett och annat fynd, på P1 framför allt. 'Jag är en kattmamma' av Anna Swirszczynska är ett sådant. Den var dagens dikt 26:e augusti. Sofia Berg Böhm läser den så fint. Hon säger 'djur' så att jag blir alldeles varm och glad i magen.

Det gick så bra att lägga upp den på Facebook, men när jag vill bädda in den här så går det inte. Jag får länka istället. Missa den inte, den är inte ens en minut lång, det har du tid med.

Lyssna här

Om Anna Swirszczynska

Det du inte såg

Jag ligger ohjälpligt efter i mitt bokdokumenterande, men eftersom jag inte lyckas föra någon läsdagbok i pappersform så ska jag försöka ta mig ikapp, för min egen skull. Den här läste jag för ett år sedan (!!!)

Patrik Sjöberg är en av Sveriges mest kända och framgångsrika idrottsmän genom tiderna. Men bakom den hårda fasaden vilar ett mörker. Först nu är Patrik redo att dela med sig. 

1987 hoppade höjdhopparen Patrik Sjöberg 2,42 på DN-galan i Stockholm. Detta gjorde honom till innehavare av världsrekordet i höjdhopp. Fortfarande är Sjöberg världens näst bäste höjdhoppare genom tiderna, endast slagen av Javier Sotomayor. 

Men vem är egentligen Patrik Sjöberg? Många av oss minns en överlägsen idrottsman, kaxigt rökande en cigarett mellan hoppen. En man vi, då och nu, känner som bufflig, frispråkig och rakt på sak. En idrottsvärldens rockstjärna. Men hur kom han dit? 

I denna nya memoar berättar Patrik Sjöberg för första gången sin historia, ärligt, rakt och öppenhjärtigt. Och det visar sig att den innehåller mer än vad någon av oss kunnat ana. 

Jag visste i stort inte mer om karln än att han var höjdhoppare. Hans förmenta stöddighet var jag lyckligt omedveten om. Möjligen hade jag en vag aning om att det stått i tidningarna om kokain. Jag är totalt ointresserad av sport och i ärlighetens namn hade jag aldrig kommit på tanken att läsa boken om det inte hade varit för att jag hört om Nousiainens övergrepp. Det är väl få människor jag har mindre gemensamt med än Patrik Sjöberg. Totalt ointresserad av sport - som sagt - och totalt ointresserad av uteliv, festande och snabba bilar. Och jag har svårt för stöddiga typer.

Ändå tyckte jag riktigt bra om den här boken. Sjöbergs stöddighet var faktiskt riktigt befriande i sitt sammanhang och Nousiainens övergrepp omtalas på ett välövervägt sätt, fritt från snaskighet och sensationslystnad.

Bubbel och blåst

I morse när jag klev upp var Bubbels bur tom, liksom hagen. Allt såg orört ut, så jag antog att han hade rymt, snarare än att något rovdjur tagit honom. Jag letade runt på tomten, ropade och ropade, men fann honom ingenstans.

Jag intalade mig att säkert skulle dyka upp, som han brukar göra när jag släppt ut honom och han försvinner ett slag, och att det inte var någon idé att leta. Det skulle bara göra mig mer orolig. Kunde jag ta det lugnt så skulle han tids nog sitta där ute på gräset när jag tittade ut.

Men ingen av de trettioelva gånger jag tittade ut så satt han där och jag började få svårt att hålla min oro i schack. Genom fönstret såg jag att verkstadsdörren blåst upp så jag gick ut för att stänga den och passade på att sticka in huvudet i hönshuset för att titta efter ägg. Och vem sitter där inne bland hönsen om inte Bubbel, det lilla skrället. Bah, skrämma matte så!

Han är väldigt pigg och glad och kelig när man kommer och snackar med honom och han ser så nöjd ut när han hoppar runt bland höns och kattungar, men jag tycker att han verkar nedstämd när han sitter ensam i sin hage. Kaniner är trots allt flockdjur. Men kanske är det bara jag som överför mänskliga känslor på honom. Hur som, jag har bestämt mig för att kastrera honom och skaffa en kompis till honom.


Medan jag skrivit har den kraftiga blåsten mojnat och det har börjat regna. Man anar konturerna av Djurmo klack i diset. Åkern bortom hästhagen är nyplöjd. Idag står hästarna längre bort i byn. Stackars Klara-hästen, hon gillar inte regn.

Christian Walz missinassen

Håller än. Och fick inte alls den uppmärksamhet den förtjänar på den tiden det begav sig (i e 1999).

Ane Brun missinassen

Så mycket bättre än originalet!

Expeditionen - min kärlekshistoria

Jo, jag hade förstås hört talas om den. Hade klart för mig att den blivit nominerad till Augustpriset - men nog inte att den faktiskt vann. Hade aldrig haft en tanke på att läsa den.

Men så var svägerskan här en dag och nämnde att hon höll på att läsa boken och att den helt klart var läsvärd.

Efter att jag hade läst Till fots och googlade lite runt Skinnarmo, så fick jag för mig att jag skulle läsa något av honom, och stegade in på biblioteket för att låna. Och i samma hylla som Skinnarmo stod Uusma. Jag snöt den direkt. För det är ju något speciellt med polartrakterna. Det var väl därför jag fick lust att läsa Skinnarmo. Därför jag läst Jenny Diskis 'På tunn is - en resa till Antarktis'. Därför jag till och från tänker att jag ska leta upp någon bok om Shackleton. Därför jag lite då och då måste gå in på yr.no och kolla vad det är för väder i Vostok. Varför jag inte lockats av Expeditionen innan förstår jag inte riktigt.

Juli 1897. Ingenjör Andrées expedition ger sig iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. En djärv idé, chanslös från start. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm.

I trettiotre år undrar en kvinna vart hennes fästman tog vägen. År 1930 hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Deras infrusna dagbok meddelar: nödlandning på isen efter tre dagar i luften. I månader drar de sina flera hundra kilo tunga slädar och försöker ta sig tillbaka till fast mark. På Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.

I över hundra år har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt lösa gåtan vad som hände på Vitön. Varför dog expeditionsmedlemmarna innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade, med tre fungerande gevär och lådvis av ammunition?

I Expeditionen. Min kärlekshistoria letar författaren och läkaren Bea Uusma efter sanningen om expeditionens öde. Hon gräver i arkiv och i polartrakternas permafrusna jordlager. Hon reser i Arktis och till Nordpolen. Hon träffar efterlevande, rättsläkare, osteologer, kriminaltekniker och brottsplatsutredare och söker svar i laboratorieprov, packlistor och i det enda som finns kvar av Andrée själv några nagelfragment som fastnat längst in i hans handskar.

Resultatet är inte enbart en bok som kullkastar gamla teorier och ger nya svar på vad som egentligen hände. Berättelsen om världens mest misslyckade polarexpedition rymmer även en konsertpianist vars händer inte kan sluta skaka och en spådam i en cykelkällare i Bredäng. Men det är också en historia om Bea själv. Varför blir en ovanligt bekväm person som hatar att frysa besatt av en hundra år gammal polarexpedition och ägnar sitt liv åt att följa i dess igensnöade fotspår? Ständigt på rätt plats, men i fel tid.

Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i två utföranden: en textbok i mjukband och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial.

Den är riktigt bra. Och mycket snygg. Vilken tur att svägerskan väckte min lust att läsa den.


I Vostok är det förövrigt -58° och mulet.

Mera Hindi Zahra missinassen

Begravning

I veckan hämtade jag hem Nikita från Karin - den underbara kvinna som tog vara på henne, åkte till djurklinik för att läsa av chip och få henne identifierad och sedan gjorde allt som stod i hennes makt för att få tag på oss. Karin hade svept in henne i en vit handduk och lagt en kärleksört invid henne.

Hon fick ligga i vår frys några dagar. Stress och fläng i kombination med ösregn gjorde att begravningen sköts upp.

Men så igår begravde vi henne, barnen och jag. Varsin bukett blommor och ett rött hjärta lade vi i graven. Jag har planterat en ullungrönn intill henne, inte den vanliga 'Dodong' utan 'Ullung-do', sådd av frön från Göteborgs Botan. Någon slags marktäckare ska också dit, och så vårlök. Men jag har inte ens orkat fundera ut vad jag ska ha där.

Hennes ungar försöker fortfarande dia från mina ben om kvällarna.