Jo, jag hade förstås hört talas om den. Hade klart för mig att den blivit nominerad till Augustpriset - men nog inte att den faktiskt vann. Hade aldrig haft en tanke på att läsa den.
Men så var svägerskan här en dag och nämnde att hon höll på att läsa boken och att den helt klart var läsvärd.
Efter att jag hade läst Till fots och googlade lite runt Skinnarmo, så fick jag för mig att jag skulle läsa något av honom, och stegade in på biblioteket för att låna. Och i samma hylla som Skinnarmo stod Uusma. Jag snöt den direkt. För det är ju något speciellt med polartrakterna. Det var väl därför jag fick lust att läsa Skinnarmo. Därför jag läst Jenny Diskis 'På tunn is - en resa till Antarktis'. Därför jag till och från tänker att jag ska leta upp någon bok om Shackleton. Därför jag lite då och då måste gå in på yr.no och kolla vad det är för väder i Vostok. Varför jag inte lockats av Expeditionen innan förstår jag inte riktigt.
Juli 1897. Ingenjör Andrées expedition ger sig iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. En djärv idé, chanslös från start. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm.
I trettiotre år undrar en kvinna vart hennes fästman tog vägen. År 1930 hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Deras infrusna dagbok meddelar: nödlandning på isen efter tre dagar i luften. I månader drar de sina flera hundra kilo tunga slädar och försöker ta sig tillbaka till fast mark. På Vitön upphör plötsligt alla anteckningar.
I över hundra år har läkare, polarhistoriker, författare och journalister försökt lösa gåtan vad som hände på Vitön. Varför dog expeditionsmedlemmarna innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder ouppackade, med matkonserver oöppnade, med tre fungerande gevär och lådvis av ammunition?
I Expeditionen. Min kärlekshistoria letar författaren och läkaren Bea Uusma efter sanningen om expeditionens öde. Hon gräver i arkiv och i polartrakternas permafrusna jordlager. Hon reser i Arktis och till Nordpolen. Hon träffar efterlevande, rättsläkare, osteologer, kriminaltekniker och brottsplatsutredare och söker svar i laboratorieprov, packlistor och i det enda som finns kvar av Andrée själv några nagelfragment som fastnat längst in i hans handskar.
Resultatet är inte enbart en bok som kullkastar gamla teorier och ger nya svar på vad som egentligen hände. Berättelsen om världens mest misslyckade polarexpedition rymmer även en konsertpianist vars händer inte kan sluta skaka och en spådam i en cykelkällare i Bredäng. Men det är också en historia om Bea själv. Varför blir en ovanligt bekväm person som hatar att frysa besatt av en hundra år gammal polarexpedition och ägnar sitt liv åt att följa i dess igensnöade fotspår? Ständigt på rätt plats, men i fel tid.
Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i två utföranden: en textbok i mjukband och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial.
Den är riktigt bra. Och mycket snygg. Vilken tur att svägerskan väckte min lust att läsa den.
I Vostok är det förövrigt -58° och mulet.
3 kommentarer:
Mycket bra bok. Och ett oerhört gripande öde. För fyra år sedan befann jag mig på Vitön och med egna ögon såg den plats där Andree och hans sällskap slutade sina liv. Fortfarande kunde man se fragment av deras sista läger. För ett år sedan återvände jag till Svalbard, men lyckades inte nå Vitön den gången, packisen satte stopp för det. Om ett år reser jag dit igen.
Oj, vad häftigt! Du har gjort många spännande resor du.
Ja, det stämmer. Vilket jag är oerhört tacksam över att ha haft möjlighet att göra. Just polartrakterna ligger mig mycket varmt om hjärtat. En resa till Antarktis ligger högt på önskelistan.
Skicka en kommentar