Buskaniner

Jodå, jag hittade den lilla sötrumpan i morse. Han satt uppe hos grannen - Fru Fisförnäm, som tack och lov inte är här längre för säsongen. Han återbördades till hagen.

Efter frukosten hade båda kaninerna rymt. Suck! Jag måste köpa fler tältpinnar att förankra kompostgallren med. Pingla hittade jag inne i hönsgården. Jag hade ett fasligt sjå att få tag på henne.

Hon är väldigt rädd, lilla Pingla. Det känns mest som jag jagar och skrämmer slag på henne när jag ska försöka hantera henne för att hon ska bli mer tam.

De har inte verkat överdrivet intresserade av varandra, men nu ikväll när jag gick ut för att stänga hönshusluckan så satt hon ute i hagen och tryckte sig intill honom. Så sött!


Jag var uppe en sväng till Ändlösberg och plockade tranbär. Drygt en liten yoghurthink blev det innan jag höll på att förfrysa både fingrar och tår och gav upp. De var sannerligen inte lätta att se, tranbären, mot den röda vitmossan i den mörka, molniga novembereftermiddagen - i synnerhet inte de som blivit så där mörkt röda och lite transparenta.

På väg hem från tai chin var det meningen att jag skulle handla. Naturligtvis hade jag glömt plånboken hemma. Jag får vara glad så länge jag inte blir stoppad av polisen. Det är sannerligen inte ofta jag får körkortet med mig. Så jag tänkte att jag skulle fixa några brev och sedan åka bort till vår lilla lokala Konsum (som jag fortfarande kallar dem), men så var klockan plötsligt tjugo i tio och det var för sent. Inte är det mycket jag får till nu för tiden.

Och nu sitter jag här igen. Med huvudvärk, domnade händer och blåvärkande axlar. Men inte packar jag ihop och går och lägger mig. Dum-Scylla! :(

I morgon får jag hem mina barn. Jag längtar förtvivlat efter dem, men är så rädd att jag inte ska orka med utan bara bli snäsig, skällig och sarkastisk.

Orka torka

Jag sprang på den på biblan och nöp den genast. Åkte hem, satte mig i min amerikanska gungstol och läste - och skrattade så att tårarna rann.

Sedan blev den liggande tills jag fick en påminnelse från biblioteket om att det snart var dags att lämna igen den. Då satte jag mig ner igen och läste - och skrattade så att tårarna rann.

Bildtexterna är verkligen helt obetalbara.

Här kommer några (inte alltför vackert fotade) smakprov

 

Vi som är hippa

Ja, det är bara inte sant så trendig jag är!

Inte blev det något kläck under Malva. De troliga dagarna kom och gick, men hon låg kvar. Eftersom jag hittat en äggömma i närheten som det såg ut som om någon ruvat på, så trodde jag att hon kanske hade börjat där och sedan flyttat sig och att tiden därför inte var inne. Jag tänkte att jag skulle lysa äggen och kolla om det var något i, men det har varit så mycket med Farmor och Stockholmsresa, så det blev aldrig av. Nu har jag emellertid lyst äggen, konstaterat att där inget finns och resolut lyft bort Malva. Jag passade på på kvällen, bar in henne i hönshuset och satte henne på en pinne bredvid de andra. Jag skulle tro att äggen blivit frostskadade innan hon ens lade sig. Det var bara skvimp i.

Yckepycke vill fortfarande komma och värma sig hos mig. Hen ligger där i min famn och drillar och kvittrar så gulligt.

Tupparna har jag äntligen fått iväg till slakt, åtminstone fem av dem. En sparade jag, förutom stortuppen, och en var skvatt omöjlig att fånga in, så han får väl gå här ett tag till. Ytterligare två av de mindre kan komma att visa sig vara tuppar.

Sjusovare

12.39 stod klockan på när jag vaknade idag. Hon måste ha varit över två innan jag masat mig upp, matat katterna, satt på kaffe, gått ut till djuren, hämtat tidningen och petat i mig lite frukost.

Bubbel, den busen, hade tagit sig ur hagen. Det gör han då och då. Jag gick runt och letade lite utan att hitta honom. Så är det ibland. Rätt vad det är så dyker han upp. Han har tusen ställen här på gården att gömma sig. Jag tänkte att jag skulle gå ut och leta efter honom lite senare. Så satte jag mig vid datorn en stund och vips! var det mörkt. Ingen idé att leta, för när det skymmer går han och lägger sig någonstans och kommer inte fram när man ropar på honom. Så nu är jag orolig. Tänk om han har tagit sig utanför tomten och nu har hunnit långt iväg! Tänk om han har blivit tagen av något djur! Egentligen tror jag inte det. Jag tror att han ser gården som hemma och kaniner är ju bofasta djur. Här finns visserligen rovdjur av alla de slag, men här i byn tror jag inte att risken är så stor att han träffar på något och skulle han nu göra det så har han stora chanser att ta sig undan. Han är ju stor och snabb och här finns så många ställen han kan krypa in där inget större djur kommer åt honom. Det var skillnad med Vitnos, den stackaren, som var instängd i sin bur och inte kunde fly. En fälla snarare än ett skydd. Men oron finns där. Nå ja, jag får helt enkelt vänta till imorgon när det blir ljust igen.

Hela dagen har jag suttit här i min fåtölj med datorn i knät och inte gjort ett smack mer än att skriva några mail och skicka några sms innan jag nu till slut masat mig in i duschen och fått på mig lite rena kläder.

En ny surdeg har jag också satt, till det här brödet som jag blev mycket nöjd med. Det ska bakas igen!

Skriker

Det blåvärker i hela kroppen. Nej, inte i lederna faktiskt. Mer 'från topp till tå'. Huvudet är tungt, grötigt och småmolar, ögonen känns trötta och torra. Det gör ont när jag andas, som vore jag skinnflådd i hela luftvägarna. Det gör ont i bröstet, mest till vänster. Hade jag inte varit doktor så hade jag nog blivit orolig för hjärtat och åkt till akuten. (Fast i ärlighetens namn så händer det att doktorn tänker ordet Takotsubo). Axlarna gör riktigt ont. Och nacken. Och tricepsmusklerna. Händerna domnar och om nätterna vaknar jag stup i kvarten av att det gör värker i dem också. Det är när jag ligger med böjda armar. Jag förmår inte känna riktigt om det bara är de medianusinnerverade delarna som domnar och värker. Kanske har jag en inklämning på armbågsnivå. Kanske kommer det uppifrån nacken. Det svider i epigastriet. Men nedre delen av buken är ok - förutom att jag plötsligt fått en del förstoppningsproblem. Skinkorna värker. Benen är inte så farliga, men fötterna gör ont.

Hur länge har jag gått och inte känt det här? För det är så jag tror att det är. Inte att jag plötsligt har fått ont, utan att jag först nu klarar av att känna efter. Min kropp skriker.

Men trots att jag nu har varit sjukskriven i flera månader, trots att barnen är hos Lassepappan några extra dagar så att jag ska få vila, trots att jag inte behöver stressa med någonting så förmår jag fortfarande inte lyssna.

Jag sov knappt fyra timmar i natt. Min kropp skriker för full hals och protesterar av trötthet. Men här sitter jag och skriver. Och jag lyssnar inte.

Deras ögon

Man snubblar på ett och annat när man sitter och klickar sig runt. Den här bland annat.

Det är ögonen. Det händer något med deras ögon.

Så jag satte mig och jämförde bilderna för att se vad som egentligen skilde ögonen åt, före och efter.

Det är blänket. Antingen finns ingen reflexblänk innan alls, eller så är den mycket mindre framträdande. Är det så enkelt? Är det 'fusk'? Ett försök att få ögonen att spegla själen, så som de sägs göra.

För nog förstår jag att det finns mindre blänk i själen efteråt.

Surdegsbröd och 5-öringar

Jag tror banne mig att jag har lyckats få till ett surdegsbröd. Heja mig! Det första blev helt misslyckat. Min surdegsgrund var fräsch och doftade syrligt och gott, men det var inte riktigt någon fart på den och det blev heller ingen fart på själva surdegen. Jag förstod att brödet skulle bli totalt misslyckat, men bakade av för att ge till hönsen. Det jäste inte alls. Då rev jag ner lite äpple i burken och nu är det bra fart på det hela. Jag har satt en ny surdeg till imorgon, till ett ljust bröd.

Mina 5-öringar har jag satt "på tork" för att de ska vissna ner. En del är segare än andra med att ge sig. Fyra stycken var i alla fall hyfsat vissna och jag har skördat rhizomer från dem. Achimenes mexicana gillar jag mycket. Den har förhållandevis stora blommor och egentligen är jag nog mer svag för den här blomtypen med lite bredplatta klockor än hybridernas med lång smal pip och brett bräm. Fin blå färg också, tycker jag, och ganska ljust gröna blad har den. Påminner rätt mycket om en Eucodonia. Men jädrar anacka vad törstig den är!

De övriga tre är Achimenes 'Dot', A 'Menuett' och A 'Orange Delight'. Trevliga allihop.

Bara resten kvar. Och oxalisarna. Och kohleriorna.

Känna efter

Höstlovsveckan tog jag barnen med mig och åkte till Pappa och Mommi. Det jag utsattes för där kommer jag nog faktiskt inte riskera att behöva uppleva igen.

Det finns ingen människa i hela världen som det är så fruktansvärt synd om som min far. Så har det varit de senaste 36 åren, det vill säga sedan mina föräldrar skildes. Innan dess skulle jag vilja påstå att jag var 'pappas flicka'. Efter har jag fått klä skott för det mesta, en syndabock att lasta av sig på.

Pappa har haft en infernalisk otur med sin misslyckade protesoperation, det har han. Men så är det det där med "det viktiga inte är hur man har det, utan hur man tar det". Min far har tagit ut olyckan till 700%. Han sitter i en stol hela dagarna och känner efter allt vad han någonsin orkar. Och när han kommer på sig själv med att inte känna efter allt vad han orkar hur förskräckligt synd det är om honom och om han ändå inte har lite ont någonstans eller mår det minsta lilla illa, så ser man hur han riktigt rycker till och fortsätter sitt martyrskap.

Men faktum är att jag inte är mycket bättre skick än han. Skillnaden är att jag är 50 och inte 80, jag är nyseparerad han har en sambo, han har bara sig själv, jag har tre små barn att ta hand om, han har en bra pension och ett färdigbetalt hus, jag har sjuklön och är ensam med huslån, studieskulder och alla andra utgifter. Jag kan inte sätta mig i en stol och martyra och låta mig passas upp på, jag måste göra allt själv, jag måste fortsätta, jag måste orka, jag måste ta hand om mina barn...

Jag känner inte efter. Det har jag nog inte gjort på länge. För hur skulle det då gå?

Ditt och datt om dagen

Här är Bubbels nya kompis. Än så länge onamnad. Mjukaste lilla söta kanin! Jag var och hämtade henne igår.

Mata hästarna.

Dagens skörd. Många bäckar små...

är skittråkigt att rensa. Jag gillar att vara ensam nästan jämt, men att rensa svamp ensam är verkligen sjukt tråkigt.

I tre dagar har jag plockat svamp. Nu var det bara att bita i det sura äpplet och sätta igång och rensa. Jag lade upp de största bredvid mig som lite inspirerande pynt - fast jag vet inte om jag blev så inspirerad just - och lyssnade ikapp på Tankar för dagen. Det var nog ett par veckor sedan jag lyssnade senast.

Den största

Två dagars skörd färdigrensad. Ja, nästan i alla fall. Resten står kvar ute på förstukvisten.

Det tog faktiskt emot att börja skära i den här snyggingen.

Och jäklar anåda i min lilla låda vad jag är trött på älglöss! Igår tror jag att jag plockade ett 50-tal ur håret medan jag gick i skogen. Ytterligare tre plockade jag ur håret i bilen. Fem kammade jag ur när jag kom hem. Två hittade jag på toagolvet - där jag stått och borstat - i morse. Idag knöt jag en klut runt skallen när jag skulle ut och det hjälpte lite. Stackars stackars älgar!

Lite Champagne?

Bredvid artikeln om den kollapsande flyktingmottagningen på Samos finns en annons

Champagne på Operakällaren

Välkommen till en speciell afton med gastronomi 

och champagne i världsklass.

Så osmakligt!

De är vi

Hur kan jag, som tolerant medmänniska, hasta förbi tiggaren i tunnelbaneuppgången utan att möta hennes blick? Under vilka omständigheter är vi mer eller mindre toleranta? Hur formas de individer som öppnar dörren för medmänniskor i nöd, när de flesta andra vill stänga den eller helt enkelt tittar åt ett annat håll? Att se närmare på vad som gör oss till toleranta eller intoleranta medborgare är viktigt i skapandet av ett öppet och inkluderande samhälle. Men det ställer oss också inför frågor om oss själva, frågor som inte alltid är lätta att besvara.

Ja, att läsa klarar jag ju inte riktigt nu. Jag vet inte hur många böcker jag har börjat på. Bra böcker som jag vill läsa, men det fungerar inte. Den här kändes i alla fall både intressant och rimligt lång med sina *host* 28 sidor. 

Jag hade inte hört talas om Chiune Sugihara tidigare. Det är konstigt. Hade ni?

En ny idol.

"De var människor. Och de behövde hjälp"

Svårare än så är det inte. (Hör ni det? Era skit-SD-anhängare!)