Totalt slut är jag

Angel With Lit Wings av Joyce Tenneson*

Käre värld vad jag har slitit senaste tiden. Jag har jobbat övre varenda dag i veckan. Igår sprang jag genom vårdcentralen strax före halv åtta på kvällen, då larmet slår på, i halv panik över att jag inte skulle hinna ut i tid. Jag snodde en jobbdator med mig hem för att kunna fortsätta jobba hemma. Sedan satt jag till halv fyra i natt innan jag var ikapp. Men NU ÄR JAG IKAPP. Mina patienter har varit så komplexa med så mycket problem att jag har haft efterjobb på flera timmar ibland efter besöket - och dessutom inte hunnit diktera på avdelad tid. Det har hopat sig och blivit mer och mer och mer... Jag kände att jag var tvungen att få bort den här bördan för att försöka börja på nytt igen. Jag ska på kurs i Lund nu veckan som kommer och måste åka i morgon vid middagstid. Och där har vi ett krux. Jag kan inte lämna tillbaka datorn. Vårdcentralen är larmad hela helgen. Emellertid bor en av sköterskorna här i byn, har det visat sig. Jag lyckades inte hitta hennes nummer någonstans, men jag ska masa mig upp till henne och be henne ta med datorn till jobbet på måndag. Det gäller bara att hon är hemma. Vad gör jag annars? Nå ja, jag har en plan B och en plan C. Inte helt lyckade, men jag tror att det kan fungera. Annars stryper de väl mig. Förresten... plan D: Be Lassepappan svänga inom vårdcentralen på väg till jobbet och lämna datorn. Det kanske rent av borde vara plan B.

Förra helgen blev det fel på handbromsen på min bil. Eller ja, en sådan där elektronisk, parkeringsbroms kallas det väl. Så i onsdags fick jag flänga till verkstaden och få någon att titta på den, i torsdags fick jag åka tillbaka och lämna bilen och igår fick jag åka dit för tredje gången och hämta den igen. Jag kom undan med 750 kronor i självrisk. Pust! Men det blev tre timmars extra arbete utöver all övertid jag gjort, och det kändes. Kändes att mitt i allt flänga fram och tillbaka, mitt i arbetstiden, och passa tider, när jag redan var så sönderstressad. Och särskilt surt var det att stå med lånebil utan motorvärmaruttag när det plötsligt behagade att bli -20°.

Jag har burit in ved och fyllt hela nischen, spentat lite stickor, ringt ex-dagmamman och bett hennes man slakta fyra tuppar åt mig - det är kalabalik i hönshuset och akut läge - jag får lämna dem i morgon och så har jag påbörjat städning av hönshuset. Jag ska snart ut och fortsätta, måste bara få sitta en liten stund först. Sedan får jag väl pallra mig upp till sköterskan och försöka lämna datorn och trava bort och hämta hö till Mylla. Därefter ska jag in igen och städa hela huset, packa, tvätta, duscha, laga mat och vattna blommor.

Men sedan... sedan får jag en veckas ro. Jag ska bo hos mamma och kommer ha en timmas bilpendling till Lund, enkel väg, och då ska jag lyssna på Pickwickklubbens efterlämnade papper. Mamma lägger sig tidigt och det ska jag också göra. Tvinga mig att göra. Ligga och läsa. Vila upp mig. Där finns inga måsten - mer än själva kursen förstås, men inte på kvällarna. När var jag fri från måsten en kväll senast?

Nå väl, buss på't frk Scylla!


* Joyce Tenneson är en favorit. Jag är oändligt glad att jag fick möjlighet att se henne när hon ställde ut på Fotografiska. Flera av hennes fotoböcker finns på önskelistan, i synnerhet Wise Women, med äldre kvinnor. Ett alltför sällsynt motiv i vår tid där bara den unga, vackra kvinnan förefaller värd att avbilda, helst retuscherad till perfektion. Säger jag och lägger ut en bild på just en ung, vacker, retuscherad kvinna - ha ha!