Dödssynden

Jag ligger lite dåligt till när det gäller att läsa klassiker och försöker, sakta men säkert, att ta mig an en och annan. Nu var det dags för denna, tyckte jag.

Det känns väldigt konstigt att läsa 'neger'. Konstigare än 'nigger' som ju faktiskt finns kvar som skällsord. Men 'neger'... Egentligen tycker - tyckte - jag om ordet. För mig var det aldrig laddat åt någondera hållet. 'Svart' däremot tycker jag fortfarande känns konstigt och krystat, även om jag pliktskyldigast använder det. Och nu känns 'neger' konstigt också.

Kanske borde jag ha läst den på engelska. Jag irriterade mig rätt mycket på språket.

... och att det bästa försvaret mot henne var energisk fräckhet, vilket allt vi kunde klart förstå. 

Denne, en mr Glimer, var oss inte välbekant.

Jag ansåg att Jem räknade sina kycklingar.

mandragorarötter. Men snälla! ALRUNErötter.

pilotfish. Men snälla! LOTSFISK


Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.

Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.

När Harper Lees Dödssynden (To Kill a Mockingbird) kom ut 1960 i USA var det en händelse som skapade rubriker från kust till kust. Hennes berättelse om rasism och fördomsfullhet är, dessvärre, aktuell på många håll i världen fortfarande idag.


Lilla nioåriga Scout?! Det är en tuff brud. 'Lilla nioåriga' låter så fel, så förklenande, så tramsigt.

Huvudtemat, svart man anklagad för våldtäkt på vit kvinna, må ha varit nog så kontroversiellt på sin tid. Nu känns det en smula krystat att den vita kvinnan - eller snarare hennes far - är så genomrutten, att familjen är sådant renodlat "slödder" utan några som helst positiva egenskaper. Eller kanske är det just det som är grejen. Att inte ens då, inte ens under de här omständigheterna har den väl ansedde Tom Robinson chans mot en vit man. Kanske krävdes den kalibern 1960 men det hade ju varit mer intressant om det var tvärt om. Illa ansedd svart man oskyldigt anklagad för våldtäkt på respekterad vit mans dotter. Jag vet inte hur man ska vara skapt för att inte ta Tim Robinsons parti i den här berättelsen.

Hur som helst, jag gillade "det andra" bäst, berättelsen om Scout och hennes familj. Den håller bra utan någon falskt anklagad svart man. Scout är fullkomligt urcharmig och jag tyckte verkligen om att läsa om henne, Jem, pappa Atticus, deras släktingar, Dill och de andra i staden. Riktigt bra!