Eftersom jag ligger efter - så att säga - med skrivandet, så ligger jag också efter med nedtecknandet av lästa böcker. Den här är i alla fall läst i år.
Det var bara de första böckerna i serien jag läste på svenska, sedan har det blivit engelska. Till nu. Jag hittade inte något engelskt ex när jag skulle ta mig för att läsa den här delen och hade ingen lust att gå hem och beställa en på nätet. Det kändes förvånansvärt fel. Det är som om Mma Ramotswe ska prata engelska för att det ska kännas autentiskt. Annars är jag verkligen ingen person som sätter en ära i att läsa böcker på engelska.
Som sagt - till leda antar jag - det här är måbralitteratur för Scyllor. Det viktigaste är inte själva storyn. Det viktiga är att få vara i Mma Ramotswes närhet. Men nog var det väl lite rart att självaste Clovis Andersen fick vara med :)
Så här presenteras boken:
Mma Ramotswe sover normalt väldigt bra men plötsligt börjar hon drömma om en lång, främmande man. Hon anar oråd, men är inte riktigt redo att ta tag i drömmens betydelse. Mma Makutsi är nygift och går runt i sin egen bubbla av lycka. Snart inser även hon att det händer märkliga saker omkring dem. När Mma Potokwani, en kvinna som arbetar för att skydda de svaga i Botswana, försvinner från sitt jobb på ett av stadens barnhem anlitas Damernas detektivbyrå för att lösa fallet. Samtidigt dyker den långa mannen från Mma Ramotswes dröm upp. Det är ingen mindre än Mr. Clovis Andersen, författare till en välkänd bok om privatdetektivers arbete. Han erbjuder sig att hjälpa damerna med fallet och tillsammans arbetar de för att återfinna den försvunna kvinnan.
... och hela presentationen känns helt fel och speglar ingenting av det som är Damernas detektivbyrå, även om Mma Potokwani förvisso försvinner och Clovis Andersen mycket riktigt hjälper Mma Ramotswe och Mma Makutsi.
Jag tror jag måste göra mig lite rooibos och skåla för Mma Ramotswe, som förgyller mitt liv så till den grad :)
2 kommentarer:
Är det nedlåtande att kalla det "feel-goodlitteratur"? Nå, det är vad Mma Ramotswe är för mig.
Nä, det tycker jag inte. Fast jag värjer mig lite mot att använda engelska uttryck och tog istället måbralitteratur :) Mma Ramotswe är definitivt feel-good. Men lite annorlunda än det som brukar kallas för feel-good. Det som kallas så tycker jag vanligen är skitdåligt - av någon anledning.
Skicka en kommentar