Stockholmsvinter

Ett ständigt pendlande över nollan. Det är så jag minns vintrarna i Stockholm - åtminstone de sista åren jag bodde där. Det snöade när det var plusgrader, snön smälte, nästa dag frös det på och blev isgata. Grusbilarna gick i skytteltrafik. Mest sandade de när det snöade, så det fick aldrig vara fint. Och inte hjälpte det mycket när det slaskat till och frös på, för gruset hade sjunkit ner såpass att det inte stack upp ur isen i särskilt stor utsträckning. När det började våras var det så tjockt med grus på trottoarerna att det var jobbigt att gå. Man märkte det tydligast när de väl hade varit ute och sopat upp eländet. Det kändes som om man plötsligt flög fram.

Sedan jag flyttade till Dalarna tror jag att det har varit mer snö i Stockholm än här varenda år. Och i år är det stockholmsvinter här.

Jag har alltid älskat vintern. Alltså vinter med minusgrader och snö. Jag har älskat, älskat snökristaller och istappar, det blanka, det gnistrande, de snötyngda skogarna, rimfrosten, den mjuka snötystnaden och den klara stjärnhimmeln med vibrerande stjärnljus, Vintergatans band, skimret runt fullmånen och morgonstjärnan ovan horisonten. Fortfarande tycker jag att det är vackert, men jag kan inte säga att jag älskar vintern. Jag tycker inte om mörkret längre. Jag tycker inte om kylan. Julen, som jag också alltid tyckt så mycket om, känns bara som en tyd fylld av krav, slit och extrajobb som stressar mig sönder och samman. Och jag känner mig kluven till denna dalska stockholmsvinter. Det är fult. Det är halt. Att åka skidor är det inte tal om. Men faktiskt, det är rätt skönt att det inte är så kallt.

Jag saknar sommaren. Jag saknar värme. Jag längtar efter ljus. Jag som aldrig varit någon sommarfantast och en utpräglad nattmänniska som trivts i mörker. Jag som alltid skytt solen - jag bränner mig lätt - och värmen. Nu hör jag folk beklaga sig över att det är så varmt och så så jobbigt, och ja, det är varmt, tänker jag, men nä, det är inte särskilt jobbigt. Brukar man inte snarare bli mer känslig för värme när man blir äldre?

Jag kan känna igen mig i min far. Han som alltid gick i skuggan om somrarna, i heltäckande kläder, och vägrade åka till varmare breddgrader på semester, trots att det var just vad min mor sannolikt helst hade velat och behövt. Någon gång i 50-årsåldern började han plötsligt sola, gnälla över mörkret om vintern och deklarera att han minsann måste få åka till värme och ljus någon vecka på vintern för att orka med. Jag har tyckt att han har varit så tramsig. Tills Mommi - hans sambo sedan 30 år - bekräftade att han faktiskt går ner sig ordentligt humörmässigt om vintrarna och att det blir stor skillnad på honom när han får en veckas ljus. Tills jag började märka av samma sak hos mig själv.

Men sola, där går gränsen. Jag solar inte.

(än i alla fall)