Den skamlösa nyfikenheten

Jag har faktiskt haft Astrid Seeberger som lärare under ett seminarium. (Det som på KI kallas för seminarium har dock inga likheter med det som kallas seminarium i övriga högskolevärlden). Jag kan ännu, för mitt inre, höra hennes lågmälda och mycket mjuka röst som med mild tysk brytning säger: Det här är urakut! Det gällde ett fall med malign hypertoni. I övrigt tror jag knappt jag såg henne en enda gång, trots att jag gjorde både proppen och medicinplaceringen på Huddinge sjukhus. Men det där korta mötet gjorde mig i alla fall lite extra nyfiken när jag såg att hon givit ut en bok, och när den stod i boksnurran på biblioteket senast jag var där, så kunde jag inte låta bli att plocka med den hem.

Och den är strålande! Så vacker! En koncentrerad essä om livet skriver Agneta Plejel i förordet.

Förlagets presentation
Vad gör en läkare när en patient inte tar sin medicin? Eller när patienten inte vill ha hjälp trots att det kan kosta henne livet? Om det är en bra läkare tar hon reda på varför – och det är en konst, en svår konst. Det förutsätter ett äkta möte mellan läkare och patient, ett samtal mellan de båda präglat av vad Astrid Seeberger vill kalla en skamlös nyfikenhet som når fram till patientens innersta. Den nyfikenheten måste odlas genom människokunskap och bildning, genom att vårda det ofta alltför korta och ytliga mötet mellan patient och läkare.
Utifrån mer än tjugofem års erfarenhet som njurläkare vid Karolinska Institutet i Stockholm har Astrid Seeberger skrivit en bok för alla som är intresserade av hur människor förstår och inte förstår varandra, samt hur man får människor att växa och frodas. Gripande berättelser om livsöden varvas med personliga minnen och reflexioner. En brukbar bok utan enkla regler, en vis bok utan tomma löften.

Ur boken:
Många naturvetare ler ironiskt när man talar om känslor som kunskapsinstrument. De borde läsa en artikel i tidskriftern Annual Review of Physiology där den amerikanska kognitionsforskaren Elizabeth Phelps sammanfattar den aktuella hjärnforskningen med meningen: "För att kunna tänka bra måste man känna." Eller som hjärnforskaren Gerhard Roth nyligen sade i sitt inledningstal på en stor kongress: "Vi befinner oss i början av en revolution där tanken omvärderas." Einstein förstod det redan på sin tid: "Intuitionen är en helig gåva och det rationella tänkandet är en trogen tjänare. Men så har vi skapat ett samhälle som skattar tjänaren högt medan den glömmer bort gåvan"
Det är nämligen så att det medvetna rationella tänkande klarar av att ta emot ca 50 så kallade baseneheter (bits) information per sekund. Det omedvetna tänkandet däremot, som är kopplat till känslolivet, förmår mycket mer. Det tar emot information motsvarande miljoner av bits. Känslorna erhåller således en mycket mer omfattande information om världen.

För mig som, till skillnad från de flesta läkare, inte är naturvetare i botten, utan snarare humanist med naturvetarintresse, och som upplever naturvetarnas fyrkantighet när de ser på människan, och deras tjat om evidensbaserad medicin (evidensbaserad, my ass!) som djävligt jobbig, milt uttryckt, är det en lisa att läsa sådant, skrivet av just en läkare. En känd och aktad läkare dessutom.



"Astrid Seebergers 'Den skamlösa nyfikenheten' äger den viktiga litteraturens kännetecken; prosan är rik och vacker, tankarna flödar lätt och elegant, och författaren rör vid läsarens hjärta." (SvD)

"Om konsten att lyssna utan att fördöma, att säga de rätta orden i rätt ögonblick - ord som kan ge livskraft, handlar denna kloka tankebok." (DN)