I höstas började jag virka gardiner att ha i buan. Den första blev klar någorlunda snabbt. Den andra blev klar så småningom - det var ju ingen större brådska, eftersom vi inte är där på vintrarna. När jag kom upp med de färdiga gardinerna visade sig nummer två vara för kort. Hur klantig får man vara?! Jag visste att den skulle vara en ruta kortare än den första, som jag trodde var sju rutor lång. Men inte gick jag och kollade för säkerhets skull, innan jag började med uddspetsen, som man virkar på efteråt, på tvären, så att säga.
Suck och stön, bara att riva upp hela uddspetsen, virka på en ruta, och sedan börja på uddspetsen på nytt. När jag virkat åtta (lååånga) varv av tio på uddspetsen, så upptäckte jag att jag virkat fel på andra varvet, och att hela spetsen därmed skulle bli förskjuten. Bara att riva upp igen. Jag virkade tre varv, bara för att upptäcka att jag gjort fel på andra varvet igen, och fick riva upp. Jag började virka igen, och upptäckte att jag gjort fel på kanterna på andra varvet, och fick dra upp igen.
Så där har det hållit på. Jag vågar knappt virka längre. Det är som om det gått troll i det, och att det bara måste bli fel.
Och jag som så förtvivlat gärna vill ha gardinerna klara tills vi åker upp till buan i midsommar. Hur ska jag få till det med det här, till synes, tvångsmässiga felvirkandet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar