Dorés bibel

Jag tycker verkligen om Torgny Lindgren. Och som jag tycker om att höra honom läsa. Jag skulle inte längre komma på tanken att läsa Torgny Lindgren själv, om möjligheten finns att lyssna på honom i stället.

Den senaste boken av Lindgren var 'Dorés bibel'. Naturligtvis lyssnade jag på den. Och naturligtvis var den lika förunderlig som allt annat jag hört/läst av honom.

Så här avslutar Daniel Sandström sin recension i Sydsvenskan:
Också mina bokstäver fallerar nu, jag märker att jag inte riktigt kan redogöra för romanens rikedom. Men detta är alldeles klart: jag kände mig hänförd och förbryllad, rörd och förtrollad under läsningen. Så som man blir i de sällsynta fall när man är uppfylld av litteraturens oheliga ande.

Så sant som det är sagt.

"Här börjar jag säga min berättelse om Gustave Dorés Bibel. Jag säger den i en inspelningsapparat av märket SONY MZN sjuhundratio. När den blir bok ska den prydas med de vackraste kartuscher och illuminationer."

Så börjar Torgny Lindgrens nya roman som utgör den sista i den triptyk som inleddes med Hummelhonung (1995) och fick sin fortsättning med Pölsan (2002). Gestalter ur dessa båda finns med i den berättelse om ett liv som fångas upp av den lilla inspelningsapparaten. Varför skriver han inte ner sin berättelse? Han kan inte. Huvudpersonen känner litteraturen men han kan inte tyda bokstäverna. De bara flyger runt framför hans ögon. Därför hamnar han som pojke på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.

Sin kärlek till berättelserna har han från den bibel som illustrerades av den franske konstnären Gustave Doré och som fanns i hans barndomshem. När den förkom i en olycka inleddes en livslång kamp för att återfinna den eller möjligen återskapa den.

Vad jag inte fattat förrän nu, i skrivande stund, är att 'Dorés bibel' är del tre i en triptyk. Jag har inte läst/hört 'Pölsan', bara 'Hummelhonung'. Jag får väl låna den när jag börjar jobba igen och sitter i bilen och kan lyssna. För lyssna ska jag, var så säker!