Jag trivs oförskämt bra med att gå hemma. Så bra att jag börjar känna mig olustig när jag tänker på att halva min mammaledighet redan är över. Och när jag ska tillbaka till jobbet den 1:a november, så är det inte till mitt älskade lillsjukhus, utan jag ska tillbaka till storsjukhuset. Lite vid sidan av, förvisso, bland människor jag känner lite grand sedan tidigare, men ändå. Det är randningen i rehabiliteringsmedicin som ska klaras av, och då alltså inte geriatrisk rehab, utan patienter yngre än 65 år. Mycket trauman, får man anta, och en och annan stroke. Det blir säkert bra, jag vet det, men ändå denna olust. Jag peppar mig med det enda positiva jag kan komma att tänka på, nämligen att bilresorna fram och tillbaka är såpass långa att jag kommer att kunna börja lyssna på böcker i bilen igen. Och tänk, detta lilla faktum kan göra att det liksom kvillrar lite av lycka i magen, så där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar