De här trapporna var inte nådiga, kan jag intyga, med Nassan i sjal på magen och en tung ryggsäck med picknick i ryggsäck. Draken skymtar där uppe. Jag har redan gått en lika lång och har stannat på "avsatsen" emellan.
Och här är trollkyrkan - vägen in i trollens rike. Den är mäktigare i verkligheten än på bild. Jag borde ha skickat dit ungarna för att få perspektiv, men det var oländig terräng och jag har zoomat rätt rejält, så den är längre bort än man kanske tror.
Och eftersom jag är i det närmaste dyslektisk när det gäller att orientera mig och dessutom *host* måste ha läst kartan väl slarvigt, kom vi aldrig fram till Ättestupan, där jag tänkt att vi skulle stanna och äta, utan in på en led i kuperad (läs: helt oländig) terräng, med liknande höjdskillnader (x flera; upp och ner, upp och ner) som vid trappan, men utan trappa då. Jag var komplett dränkt i svett när vi kom till en mer lättgången stig, så som jag kämpat med alla extra kilon och som jag spänt mig av rädsla för att ramla och skada Nassan i fallet.
Till slut kom vi i alla fall till en slogbod vid ett litet vattenfall, och där stannade vi och åt.
Och vad har vi släpat med ut i skogen?! Jojomänsan, en pinne! Vilken överraskning, säg! Det finns ju inga i skogen, så det gäller att vara på den säkra sidan och ta med sig en ut. Den här glömdes för övrigt kvar vid slogboden: Mamma, mamma! hörde jag Trollet ropa. Vi måste gå tillbaka! Och eftersom jag är en sådan fin och förstående mor, trots att jag är en ko, så vände jag snällt om och travade hela vägen tillbaka till slogboden för att bärga den dyra pinnen.
Nå ja, på dagens utflykt var ungarna helt suveräna. Inget bråk, inget skrik, inget gnäll. Trollet plurrade med hela ena benet och stöveln och då kom han till mig och pep lite om ombyteskläder. När jag sa att vi inga hade med oss, så nöjde han sig och sa inte ett enda ord till om saken, trots att det måste ha varit ganska obehagligt att gå i det där plaskvåta. Kors i taket! Kan mina barn verkligen vara så här?
Väl hemma fick de sitta inne vid tv:n pch se på 'Hajar som hajar' och äta chicken nuggets. Och när jag nattat Nassan spelade vi Trollspelet - vad annars en dag som denna - och åt vattenmelon. Nu sover alla tre. Klockan är halv elva och jag har en förskräcklig massa 'måsten' kvar innan jag får lägga mig. Det har seglarna också, uppenbarligen, för de flyger än här utanför. Jag hör deras små skrin.
1 kommentar:
Vilken magisk natur.
Skicka en kommentar