Hon finns inte mer

Inte mer än som ett skal insvept i en filt inne i tvättstugan i väntan på begravning.

Vi fick tid hos veterinären klockan elva i förmiddags.

Och jag har gråtit och gråtit och gråtit.


Det finns en tomhet här nu. Inte för att jag inte ser henne, för att hon inte dyker upp i vissa typiska sammanhang. Jag har mycket väl kunnat gå här en halv dag utan att se henne. Men det är som ett hål. En del som fattas. Någotslags oro, instabilitet.

Raspigt

Nu har jag varit raspig i halsen ända sedan jag var i Malmö på kurs i början av månaden. Jag börjar bli rätt less på't.

Resten av familjen sover och jag har krupit upp i min fåtölj med en kopp te med honung och citron, med dator i knät och tänt ljus på bordet bredvid. Egentligen är jag trött och borde lägga mig, men det är så oändligt skönt att få en liten stund för sig själv, så här.

I morse körde jag tuppen Pip till slakt. Han var den första kyckling vi fick och tog över efter sin elake far Boström, som jagade folk och hackade dem i hasorna och skrämde slag på Trollungen och gästande ungar. Honom fick vi slakta till slut. Och nu Pip. Han haltade så. Jag trodde först att det var foten som var skadad och jag synade honom noga utan att finna något konstigt. Sedan lade jag märke till att benet har en konstig ställning högt upp mot kroppen. Jag tror att han plågades.

Imorgon har jag något än värre att genomföra.

Kalle och chokladfabriken

Nix pix, den här gillade jag inte. För att inte tala om hur bedrövliga jag tyckte att illustrationerna var. Jag kan verkligen inte för mitt liv begripa vari dess popularitet består. Den finns till och med med på BBC:s boklista - hur stor betydelse man nu vill tillerkänna den.

Den fattige pojken Kalle Spanns lycka är gjord den dagen han hittar en Gyllene Biljett och får sitt livs chans - att få besöka det oöverträffade godisgeniet Willy Wonkas mystiska chokladfabrik, den största och mest fantastiska chokladfabriken i hela världen! Kalle tar med sig farfar Johan på ett svindlande äventyr bland glass som aldrig smälter, tuggummi som inte tappar smaken, slickbara tapeter och andra godsaker man aldrig ens skulle kunna drömma om ...

Överstökat

Mina tre D-joursnätter är avklarade. Det har varit väldigt lugnt, helt otroligt lugnt. Jag har bara tagit fem patienter per natt, inte för att jag är långsam, vilket jag förvisso är, utan för att det helt enkelt inte varit mer att göra. Jag sa det till avgående A-jour. Men fem patienter är väl inte så lite!? Du är nog inte så långsam som du tror. Jo, fem patienter är lite, men kanske är jag inte så långsam som jag tror, längre.

Det är stor skillnad mot när jag gjorde AT. Stämningen på läkarexpen är trevligare, vänligare, mer stöttande. Jag känner mig inte ensam. Det finns folk att bolla med. Sköterskorna frågar alltid när de kommer: Ska jag be A-jouren, eller kan du tänka dig... Det gjorde de aldrig förut. Och har jag bara en aldrig så liten känsla av stöttning så fungerar jag.

Jag känner fortfarande en olustkänsla när jag ska åka till jobbet, men när jag väl är på akuten så känns det faktiskt ok. Jag tar ambulanssamtalen utan att känna mig nervös och igår tog jag mig i kragen och lärde mig Mobimed (tolka EKG från ambulans) för att kunna avlasta A-jouren.

Men än har jag inte tagit en enda prio 1:a, det har knappt varit några på mina pass så det har aldrig varit aktuellt. Nå ja, ofta är det ju inte så illa som man först tror och man har tid på sig. Den dagen, den sorgen. Det blir kanske inte så tokigt det här, i alla fall.

Kalabalik bland guavaträden

Tja, mustig skröna är väl det som bäst beskriver den här och sådant brukar jag ju gilla, men nja... Si sådär.

Indisk roman om en ung man, Sampath Chawla, och hans oväntade upphöjelse till guru och vishetslärare i en indisk småstad på 1990-talet. Den världsfrånvände posttjänstemannen Sampath tillbringar dagarna med att smygläsa andra människors brev. Han tröttnar på arbetet och rymmer till en förvildad trädgård, för att få vara ifred. Muntra förvecklingar uppstår i och kring denna trädgård, och de apflockar som vistas där. 


Så här skriver Biblotekarien läser, som är betydligt mer positiv.

Och så här skriver Världslitteratur.se

Frukost på Tiffanys

(Ja, för jag vägrar skriva med apostrof mellan y och s)

Ja, jag försöker klämma en och annan klassiker. Och det gör jag rätt i för den här var ju sketabra. Jag har inte sett filmen. Borde jag göra det? Boken innehåller också tre noveller: 'Ett hus av blommor', 'En diamantgitarr' och 'Ett julminne'. Alla bra, men jag tyckte särskilt mycket om 'Ett julminne'.

I ett nedslitet tegelhus i New York, med en brokig samling hyresgäster, bor den lättsinniga och förtrollande Holly Golightly, 19-årig överlevnadskonstnär. Genom grannen, den unge Författaren, får vi följa hennes halsbrytande liv ett hektiskt år under andra världskriget. Truman Capote, som i den unge Författaren tecknar ett ömsint och lite ironiskt självporträtt, kom att bli en av USA:s mest lästa moderna författare. Hans bitterljuva berättelse om Holly, som när ångesten väller över henne drömmer om att äta frukost på Tiffany's, New Yorks elegantaste juvelerarbutik, har blivit en klassiker. Boken innehåller också tre noveller av Truman Capote: Ett hus av blommor, En diamantgitarr och Ett julminne - alla tre lysande exempel på Capotes stilkonst.

Faktiskt

Jag borde väl tala tyst om det, men faktum är att det var riktigt kul på jouren igår. Delvis - antagligen - för att det var väldigt lugnt och jag därmed slapp känna mig stressad över att jag är långsam på akuten. Jag behövde inte vara snabbare än jag var. Men också för att det var glada, vänliga, stöttande kolleger, bra stämning och ganska roliga, men knepiga, patienter.

Heja mig!


(Och bara för att jag skrev så här så blir jag väl stående ensam med tre prio 1:or med IQ-fiskmås-oduglig-hjärna i natt)

Pölsan

Ja, vad säger man? Jag ääälskar Torgny Lindgren. Jag ääälskar att höra honom läsa. Det är en sådan fröjd att jag inte längre kan tänka mig att läsa honom själv, jag måste få lyssna. Jag njuter av språket, av ortnamnen, det dialektala, hur han sätter substantiv i bestämd form, där rikssvenskan skulle ha obestämd. Det finns pölsan som är.... En lika sanslös skröna som de tidigare (för jag upptäckte ju när jag lyssnat färdigt på Dorés bibel att den var del tre i en serie där första var Hummelhonung och andra var Pölsan. Hummelhonung hade jag läst, men inte Pölsan), men det gäller att inte vara äckelmagad, ho ho. Ellen i Sjöliden har en pölsan som inte går av för hackor, kan jag intyga. Själv går hon inte heller av för hackor :)

I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.

Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion. 
Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.

Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit 107 år gammal. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan.

Bibliotekskatten Dewey

Nej, naturligtvis kunde jag inte motstå den här.

En kall vintermorgon hittar en bibliotekarie en utsvulten och frostbiten kattunge som slängts in i bibliotekets bokinkast. Personalen tar sig an katten, och trots en hel del motstånd lyckas de få behålla sin bibliotekskatt. Dewey blir en symbol inte bara för biblioteket utan också för hela den lilla staden Spencer. Vi lär känna många färgstarka och gripande livsöden i denna sanna historia om en katt som blev känd och älskad i hela världen. När Dewey dog 2006 stod hans dödsruna att läsa i över 300 tidningar världen över.

Jag gillade den, inte bara för berättelsen om Dewey utan också för berättelsen om Vicky Myron, bibliotekschef och matte, för det handlar minst lika mycket om henne, och för hennes beskrivning av Spencer och Iowa. Fast... Iowa är nog ingenting för mig. Klicka upp kartan här nedan. Hu, vilket fasansfullt landskap! Myron berättar vid ett tillfälle om hur man till och med rätat ut ån på det som tidigare var hennes familjegård, så att även den är spikrak. Ja, förutom att man högg ner alla träd då.



Visa större karta

Nattfrost

Så kom den då, första nattfrosten. Egentligen är det ju sent, slutet av september, ändå så oväntat. Alltid lika oväntat. På altanen står ricinen slokande. Innan var den riktigt snygg, med sina röda blad och orange taggiga frukter.

Jag har alltid älskat hösten och vintern. Nu fasar jag för mörker och kyla. Jag vill inte frysa. Jag orkar inte frysa.

Men frusen är jag. Och inte helt frisk. Jag har förskansat mig i sängen. Här sitter jag bland duntäcke och kuddar med en varm sol skinande genom fönstret, dator i knät, tekopp på nattduksbordet, morgontidning, handarbete, några trädgårdstidningar och cd-spelare för att kunna fortsätta lyssna på Hesses Siddhartha.

Egentligen borde jag gå ner och ta rätt på disk och tvätt och släppa ut höns och ankor, men det får vänta en stund. Först måste jag få upp värmen lite, ladda lite. Ikväll/natt går jag jour. Hur ska jag orka?

Så fort

Så fort hösten kom. Plötsligt känns luften lite isig. Längs vägen står mjölkörten med röda blad och silvriga frövippor. Mot det ännu gröna gräset står örnbräken, fräken och liljekonvaljeblad gula.

Det har varit körigt den här veckan. Igår hade jag åtta tämligen omständliga utskrivningar på akutvårdsavdelningen, tre olika överläkare att ronda med - en kardiolog, en neurolog och en medicinare, det tar extra tid, tro mig! - och jag blev hela tiden avbruten i det jag gjorde. Nå ja, idag är jag hemma med sjuk Trollunge och får pusta ut lite. Det är oändligt skönt.

Jag hittade märgpipa och kokar grytbas. Och bakar rågsiktskakor. Höst.

Här

Här är fler som röker och färre som använder cykelhjälm, fullt med folk på gator och uteserveringar, i synnerhet på Lilla Torg, där är det knökfullt. Utanför Centralstationen finns fina "stenar" med små ljuspunkter som jag förälskat mig i. Och jag gillar hästarna på Gustav Adolfs torg.

Här är så fint och det känns så levande.

I den ljumma kvällen har jag gått genom stan och sett tinnar och torn, spiror och flöjlar avteckna sig mot den mörka himlen, fantastiska fasader, ljusen på kyrkogården, belysta trädstammar, en svagt upplyst båt i vallgraven och Turning Torso långt bort.

Ful fulare fulast

Jag har kört Falun-Malmö, efter att ha jobbat halvdag, och tagit Sveriges fulaste hotellrum i besittning. Regnet trummar mot de jättestora fönsterrutorna, det åskar och blixtrar och jag har utsikt över hamnen. Jag ska gå på kurs, gu'bevars. Tre dagar akutgeriatrik. Känns väldigt lyxigt.

En herrgårdssägen

Ja men, den här har jag väl läst?! tänkte jag när jag stod med fodralet i handen och inte alls kände igen baksidestexten. Nej, då har jag väl inte det då, tänkte jag vidare och lånade boken.

Ni vet kanske vad tiomilaskogen vill säga. Inte en gård, inte en koja på mil och mil, bara skog.För Gunnar Hede är tiomilaskogen mer ogenomtränglig än vanligt. Getterna bräker, högt och klagande. En efter en sjunker de ihop och täcks av den fallande snön. Gunnar ser tillbaka på raden av drivor, som alla gömmer en djurkropp. Gunnar förlorar förståndet. Men unga Ingrid, med sin trosvissa och osjälviska kärlek, läker hans själ.I kampen mellan det onda och det goda visar Selma Lagerlöf prov på en djup psykologisk insikt vilket gör " En herrgårdssägen" till en av hennes mest helgjutna verk.

Jo, visst har jag läst den. Men det där med getterna hade jag helt och hållet glömt bort. Och jag kände igen början, men kunde inte alls få ihop den med slutet, som jag mindes bättre. Och jo, alltså, jag har ju gått och blivit väldigt förtjust i Selma på gamla dar. Och det där med fru Sorg och fladdermössen är ju obetalbart. Men jag ska bekänna och jag tog glädjen av ett flickebarn på en läsecirkel en gång när jag tog henne ur villfarelsen att fläder i flädermus hade med busken att göra. Ack ja, vilken elak människa jag är!

Stig Torstensson läste. Först kände jag mig lite skeptiskt, men snart insåg jag att det var just så boken skulle läsas. Möjligen har jag en och annan invändning mot hans "dalmål" :) 

Jag måste ta mig an de Selmor jag har i bokhyllan i alla fall. Något decennium.

Jag fick ett mail

 

Jag fick ett mail

Hej Scylla
Ser att du ska vara på lungmott.
Bokar en pat på fm och en pat på em dessa dagar. Ok?

Jag svarade att, ja visst, det blir nog bra (men brukar verkligen inte nya doktorer ha fler patienter än så!?), och fick svaret

Har utökat till 2 fm och 2 em.


De tror inte att jag klarar av fler än två patienter på en hel dag!

Så små

På väg ut till bilen, nu här på kvällen, för att hämta en cd-bok som Trollet nödvändigt ville lyssna på igen, upptäckte jag små skuttanden runt mina fötter då jag kom ut i ljuset vid carporten. Tre små, små grodor, bara några cm stora. Jag hoppas jag inte trampade på några där jag gick i mörkret.

Men ska det verkligen finnas så små, "nykläckta" grodor så här års?

Fotografiska

Fotografiska är mitt favoritmuseum tror jag. Inte för att jag egentligen kan något om fotografi, eller ser mig som någon som är särskilt intresserad av fotografi och inte för att jag har varit där så väldans många gånger, men de tre gånger jag varit där har det varit så lyckat och jag har känt mig så upplyftad lång tid efteråt. Dels för utställningarna, dels för att det är ett sådant härligt ställe. Cafeterian är underbar - med reservationen att den är så knökfull på helgerna att man knappt tar sig in - och utsikten därifrån, vid Stadsgårdskajen, är enastående. Butiken är trevlig och toaletterna helt fantastiska.

Jag gillar att se helt enkelt. Jag gillade histologi och att mikroskopera. Jag gillar röntgen och annan bilddiagnostik. Jag gillar foto, bild, skulptur, arkitektur, trädgård, växter, djur... bara för att jag tycker om att se, inte för att jag kan något om det, har någon slags förfinad smak eller ens kan skilja bra från dåligt, enligt gängse normer, i någon högre utsträckning.

Jag såg Maplethorpe - som jag förvisso sett tidigare, på Moderna tror jag.

Sedan såg jag Christer Strömholm - som jag förvisso sett tidigare, på Moderna tror jag :)

Och tack och lov för reklamtidningen Fotografiska som med jämna mellanrum kommer med Svenskan. (Ja, så vänstervriden jag nu blivit på gamla dar, så är Svenskan ändock landets bästa tidning). Tack vare Fotografiska upptäckte jag Ruud van Empel. Eller var den en artikel i SvD? Nå ja! Jag såg Ruud van Empel och jag är helt såld. Jag kan inte riktigt förklara det. Jag köpte boken - för en massa pengar, inte helt likt mig.

Nu har det kommit ett nytt nummer av Fotografiska. Och jag är såld igen. Pieter Hugo. Helt fascinerande och fullkomligt vidrigt. Jag bara måste se utställningen. Den här bilden är på omslaget, och jiiiiiiis, inte visste jag att hyenor är så stora och biffiga.

Ja, den här bilden är väl inte så vidrig, men googla ni på de andra, om ni inte redan känner till dem. Apokalyps.

Favvis av Maplethorpe (Va, ni hade väl inte väntat er något avklätt va?)

Strömholm

Van Empel

46 + 1

Jag antar att det går hyfsat. Icke desto mindre får jag adrenalinpåslag så fort jag går innanför dörrarna på Storsjukhuset. Iskalla fingrar och lätt huvudvärk, från ankomst till avfärd. Så djupt sitter det. Jag kommer inte åt det. Jag tänker inte Fan, nu ska jag till det där hemska stället, om mornarna, jag bara åker dit. Ändå. Glöm det där med tanke-känsla-handling. Det är en betingad jävla reflex hos mig. Och imorgon... Slask! Rakt ner på akuten.

Igår blev överläkaren upprörd över att en av mina underläkarkolleger skulle ner på akuten efter lunch, eftersom han själv var tvungen att täcka upp på två ställen. Han tyckte att kollegan behövdes på avdelningen. Ja men, Scylla är ju här sa kollegan. Ett litet uns av förnärmelse fick mig att säga: Ja ja, om jag klarade fyra utskrivningar igår, ska jag nog lyckas prestera en idag.

Va?! Gjorde du fyra utskrivningar igår?! sa överläkaren och såg alldeles bestört ut. Det säger väl allt om vad de tror mig om - eller inte tror mig om, snarare :(  Inte bara jag som har negativa förväntningar på dem, med andra ord. Jag är redan dömd. Jag dömdes ut direkt då jag kom till Storsjukhuset för att jag var osäker, lite rädd och sökte stöttning. Det enda jag hade behövt var en uppmuntrande klapp på axeln, lite handledning, någon som pratade med mig, överhuvudtaget såg mig, så som man normalt brukar se sina kolleger.

Ja ja, nu är det bara 51 veckor och en dag kvar av denna konstanta olustkänsla och avsaknad av någon som helst form av arbetsglädje. Ja, minus fyra veckor semester då. Jag borde förresten försöka ta ut fem, jag har att ta av.

Ok, från och med nu påbörjar jag nedräkningen: 46 + 1

Falling Water

I fredags kväll såg jag en kort stund på K special, ett program om den amerikanska modernismen. Plötsligt visades ett hus svävande över rinnande vatten i ett fantastiskt höstlandskap, Falling Waters. USAs mest kända hus, sades det, skapat av Frank Lloyd Wright. Och jag måste nu erkänna att jag inte kan påminna mig om att jag har sett det förut. (Ja, förfasa dig du, Viola!)

Tänk att bo på ett vattenfall omgiven av skog! Som alltid saknar jag skogen. Och ljudet av vatten. Nej, älven är bara fem minuter bort, men den varken syns eller hörs och jag känner aldrig lukten av vatten. Och skogen börjar på andra sidan åkern, ett par minuter bort. Men skog och vatten är inte här. Det är skillnad.

Huset är ju på tok för stort och jag är inte så förtjust i väldigt stora öppna ytor, hur fint och tjusigt det än anses, men nog kan jag tilltalas av interiörbilderna också.



Jo, ett mini-Falling Water kan jag absolut tänka mig :)

Om att läsa

Både Älsklingen och jag tycker mycket om att läsa och vi lärde oss tidigt. För Draken har jag läst sedan han var nyfödd. Jag gick ensam där hemma med honom utan större behov av sällskap och jag tyckte att han måste höra tal. Det är ju begränsat hur mycket man egentligen kan prata med en bäbis. Så ja, gubben lilla, nu ska vi ta av pyjamasen här och byta. Så ja! Åh vad bra! Och så smörjer vi lite...  Kom till mamma nu, älskade unge. Så jag läste. Läste och sjöng. Det var ramsor, poesi, barnböcker, vuxenböcker... allt möjligt. När han blev lite äldre satt han alltid och bläddrade i böcker och drog ut böcker ur hyllorna. Jag köpte ett antal utrangerade böcker från biblioteket för en krona styck, för jag tänkte att det inte skulle göra så mycket om han rev sönder dem, så där som ungar gör.

Han rev aldrig sönder dem. Och böcker släpade han jämt runt på. Och jämt ville han att vi skulle läsa något. Mest var det faktaböcker, företrädesvis om djur. Vi trodde att han skulle lära sig läsa tidigt, dels för att han borde ha det i generna, dels för att han hört sagor och haft böcker omkring sig hela sitt liv, dels för att han behövde kunna läsa för att slippa sin frustration över att alltid be oss om hjälp - hjälp som vi inte alltid hade tid, lust eller ork att ge honom. Men inte lärde han sig läsa. Inte ens efter ettan läste han särskilt bra.

Nu läser han förstås, nu när han har börjat fyran, men inte så där jättegärna. Men lyssnar gör han. Jag läser förstås fortfarande för honom, i princip varje kväll, men när man jobbar heltid, har tre barn att natta och ungen har bestämt sig för att "saga" ska man bara höra på kvällen när man ska lägga sig, för det är då det är mysigt, så är det ju begränsat hur mycket tid man kan lägga på det hela. Vi håller på med Tusen och en natt.

Det senaste halvåret, ungefär, har jag fått honom att börja lyssna på talböcker. Det har varit en utmaning att hitta sådant som tilltalar honom, och jag har blivit fånigt lycklig när jag funnit något han tyckt om.

De han hittills gillat bäst har varit:

Skriet från Vildmarken

Över näktergalens golv

Godnatt Mister Tom

Ja, jag försöker ju peta in en och annan klassiker, därav det tidigare misslyckade försöket med Den hemliga trädgården.

Just nu håller han på och lyssnar på Sagan om ringen och har hunnit fram till Sagan om konungens återkomst, och han är alldeles till sig i trasorna. Filmerna har han ju sett hur många gånger som helst, men jag tror att han tycker att det är väldigt spännande att få höra om allt det som inte tagits med filmerna.

Förhoppningsvis kommer han att ha lika stor nytta av sitt lyssnande som han skulle ha av att läsa. Det han förlorar när det gäller text och stavning får han förhoppningsvis igen i muntlig presentation av en text, av berättandekonst. Hoppas jag. Egentligen är ju det muntliga det ursprungliga, det "normala", det människan fått hålla sig till genom hela sin historia, fram till för hundra år sedan (grovt). Men ändå något som vi nästan håller på att förlora, åtminstone här hos oss.

Och solen har sin gång

Men herregud, de bara dricker ju! Och inte vet jag om jag håller med Stefan Sauk om att det skulle vara en vacker kärleksskildring. Eller rättare, jag tycker inte att det är en vacker kärleksskildring. Och inte tycker jag att Hemingways språk är lakoniskt. Men det är något med språket - och vemodet - som gör hela boken. Det går inte att sluta lyssna. Stefan Sauk läser alltså och det gör han bra. Han har själv valt boken, vad det verkar (se nedan)

Och solen har sin gång är romanen om "den förlorade generationen", om en krets av rotlösa unga människor i 20-talets Europa. Den amerikanske journalisten Jake och den unga engelskan Brett är som sina vänner smärtsamt övertygade om tillvarons brist på mening. Jakten på starka upplevelser för dem från barernas och erotikens Paris till det solheta Spanien och tjurfäktningens dramatiska final. Denna snabba och täta historia om oförlöst kärlek och det desperata sökandet efter en livshållning etablerade Ernest Hemingway (1899-1961) som stilbildare och språkrör för en hel generation.

Stefan Sauk väljer en klassiker
Och solen har sin gång är en av de vackraste kärleksskildringarna jag läst. Vacker därför att undertonen är så sorglig. Hemingway skriver med ett knapphändigt, lakoniskt språk men lyckas ändå skapa så oerhört starka känslor. Jag läste boken första gång när jag var ung men kan lugnt säga att känslan sitter kvar än idag. Känslan av att veta hur den riktiga kärleken ska kännas. Om jag någon gång skulle bli tvungen att rekommendera en bok om kärlek till en ung människa skulle jag utan tvekan rekommendera Och solen har sin gång.

Vila på gröna ängar

Men... Eh... Jag vet inte jag. Slutet var så fruktansvärt deprimerande, ett riktigt antiklimax. Jag behöver verkligen inga "så levde de lyckliga i alla sina dagar", men det här slutet tyngde verkligen. Eller kanske var det egentligen bara slutet för en av personerna som tyngde, för andra slutade det ju synnerligen lyckligt. Men det är tyngden jag bär med mig.

Och den där jäkla Erlend, herregud! I första boken tyckte jag att han var en angenäm bekantskap, men ju mer jag läst desto mer osympatisk har han blivit. En bortskämd jävla skitunge, så gammal han är. HUR kan någon välja en sådan man som far till sitt barn. Obegripligt. Jag ryser bara jag tänker på honom.

Icke desto mindre känns det tomt att det inte finns någon mer del att läsa nu.


(Vad tänkte du, Johanna?)

De sista skälvande

Ja, då var det slut på det roliga. Imorgon bitti åker jag hemifrån, 40 minuter tidigare än vanligt, för att tillbringa ett år på det ställe som fått mig att må som allra sämst i hela mitt liv.

Jag tröstar mig med att det orimligen kan bli värre än jag föreställt mig. Har jag föreställt mig något? Egentligen inte. Jag har inte tänkt ut ett enda fasansfullt scenario, aldrig tänkt mig stå där på 1:an, IQ fiskmås, och se en patient dö ifrån mig, bara för att jag är så dum och oduglig och inte förstår hur jag ska göra. Ingenting sådant. Bara känt ångesten, den totala ensamheten för att alla drar sig undan mig, hur oduglig jag betraktas och hur korkad jag är. Och jag har exploderat här hemma för minsta lilla. Skällt på ungarna. Snäst åt Älsklingen. Gråtit en skvätt med jämna mellanrum.

I morse fick jag ingenting gjort. Trots att det fanns massor att göra som jag faktiskt gärna ville: städa och göra fint, ta rätt på tvätten, stå och stryka (och lyssna på året Sommar-program), fixa i trädgården, sätta mig i en stol och handarbeta, lägga mig och läsa. Jag vet att Älsklingen hade gjort vad han kunnat för att ge mig andrum. Men jag bara satt. Eller gick. Fram och tillbaka. Först vid tvåtiden kom jag igång.

Nu har jag städat nedervåningen och delar av övervåningen, tvättat, strukit, hämtat kassar ur bilen (mina grejer från jobbet, blommor, prydnadssaker och böcker jag behöver ha tillgång till), lagat mat, badat barn, nattat och läst saga, förberett allt för i morgon: mina kläder, det jag behöver ha med till jobbet, matlådan och ungarnas kläder (ni anar inte vad Älsklingen lyckas sätta på dem ibland om man inte håller lite koll!)

Egentligen kröp jag upp här i fåtöljen för att repetera lite EKG. Det har aldrig varit min starka sida, omansäjer, och jag ska ju börja på kardiologen. Det går väl an med de EKG:n som finns i undervisningsmaterial, men ni anar inte vad man kan träffa på i verkliga livet. En del EKG:n ser verkligen helt galna ut, utan att patienten för den skull är särskilt sjuk, åtminstone inte hjärtsjuk. Själv håller man däremot på att få hjärtsnörp när man ser dem.

Jag hoppas att jag ska sova gott på det glas rödvin jag nu inmundigar och med längre resväg blir det mer tid att lyssna på böcker. Ja ja, det är bara att ge sig på det.

David Copperfield

Jo, jag bekände ju i början på sommaren att jag inte läst Dickens tidigare utan att min första bekantskap med honom var den ljudbok av Oliver Twist som jag då lyssnat färdigt på. Ganska snart därefter lånade jag David Copperfield. När någon som föredrar böcker på max 200 sidor lånar en 900-sidorsklump så betyder det något. Med nuvarande läshastighet tog det ju sin tid att ta sig igenom den, typ hela semestern, men åh, åh, åh vad jag gillar det här. Och vad det grämer mig att jag inte läste Dickens i min ungdom, eller för den delen när som helst innan jag började läsa på KI och mitt liv plötsligt försvann. Egentligen skulle jag vilja kasta mig över nästa Dickens omedelbart, men när det nu är som det är och jag orkar läsa ungefär två sidor efter att ha nattat ungarna och röjt undan det värsta innan jag själv slocknar, så känns det inte riktigt meningsfullt. Jag får vänta tills jag åtminstone hinner/orkar läsa ett 30-tal sidor om dagen om det ska vara någon mening med det.

I ett annat liv.