Den odödliga Henrietta Lacks

Den här har jag haft på min (oskrivna) att-läsa-lista sedan jag först fick nys om den. Nu har jag äntligen kommit till skott.

I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen. Men ingen kände till den fattiga, svarta tobaksodlaren som var alltings upphov.

Den odödliga Henrietta Lacks är en storartad berättelse om vetenskapens fantastiska förmåga att skapa ett bra liv för oss alla. Men också en tragisk historia om krocken mellan medicin, etik och ras. Och inte minst en djupt skakande berättelse om en dotter som förtärdes av frågor om sin mor som hon aldrig fick lära känna.

Ja men, den här är ju helt lysande. Som många tidigare skrivit om den (vilket jag upptäckt nu i efterhand när jag suttit och googlat runt): en riktig bladvändare. En blandning mellan biografi över Henrietta Lacks och hennes familj, forskningshistoria, nutida forskning, etiska diskussioner. Mycket spännande. Mycket gripande. Mycket lärorik. Mycket tänkvärd. Sketabra, helt enkelt.

I början av boken påtalas att man valt att behålla det språk Henriettas anförvanter använder. Jag förstår att det inte är lätt att översätta lågutbildade, svarta sydstatsbors engelska till svenska, men att välja ord som ingen människa i Sverige någonsin skull använda, varken låg- eller högutbildade, infödda eller invandrade, boende i utsatta förorter, tassemarkerna eller storstaden är inte lyckat. Vem fan säger 'doktrarna'? Och så 'hon' som objektsform. Det säger barn. Jag har aldrig hört en vuxen använda det. 'Han' som objektsform är däremot vanligt i talspråk, så det hade funkat. Det hade varit bättre - tycker jag - att rätt och slätt använda talspråksformer, kanske 'na' istället för 'hon'. Å då sa ja till'na. Även om det nu är så de flesta faktiskt talar, så ger det en helt annan känsla när man ser det i skrift. Ja ja, jag lyssnade förvisso, men Katarina Ewerlöf läser väldigt bra och hade säkert kunnat få till det fint. Hon jobbar på bra med det material hon har och passar ypperligt för den här boken.

Men som den sura person jag nu är, så hakar jag (åter igen) upp mig på att producent/uppläsare inte kollar uttal. Det uttalas inte mítos utan mitós, inte teloméras utan telomerás (i analogi med laktás, amylás, proteás med flera enzymer) och inte pneumoén-cephalográm utan pneúmo-encephalográm (orden är pneumo - enchephalo(n) - gram).

Likaså irriteras jag över att "presentatören" i början av varje CD säger Henrietta Lacks odödliga liv, CD X. Så heter boken förvisso i direktöversättning, men det är inte den svenska titeln.

Så, nu har jag gnällt färdigt. Läs boken, för fagerlund!

Recuenco, Blomqvist och sagorna

Via Fotografiska - Fotografiska museets reklamtidning - upptäckte jag Eugenio Recuenco, och så började jag googla. Det är de sagoaktiga, drömska bilderna jag gillar. Jag älskar ju, som bekant, just det sagoaktiga.

Den här bilden var med i Fotografiska

Rödluvan känner jag igen, jag måste ha sett den förr, någonstans.

Det är något med pelare och valv...

(Klicka gärna upp den för större format)



Helena Blomqvist har också det där drömska, sagoaktiga i sina bilder

Antagligen är det det jag fastnat för hos Ruud van Empel också.

Morgonstudier

På skärmen framför mig går en 1½ mm stor kuse. En insekt är det, ser jag. Sex ben och antenner. I övrigt kan jag inte se vad det är för något. En skalbagge? En diminutiv skalbagge? Jag får lust att hämta en burk och ett förstoringsglas och ta reda på vad det är för något.

Nu har den krupit över kanten. Den går längs med så att jag ser den från sidan. Nu tycker jag att det ser mer ut som något spindeldjur. Var det inte sex ben och antenner? Ett kvalster?

Den är gråsvart och syns dåligt mot min svarta dator. Jag får den att gå upp på en bit hushållspapper. Jo, en insekt är det. Så springer jag upp på övervåningen för att leta fram något av ungarnas förstoringsglas...

och fastnar, som vanligt, bland smutstvätt, dammråttor och biblioteksböcker som måste lämnas tillbaka.

När jag kommer ner igen, utan förstoringsglas, är kusen borta.

Huset på Arlozorovgatan

Här bor Assaf, en berömd författare tillsammans med sin vackra fru Leah. Assaf tror att de har ett perfekt äktenskap, men tycker verkligen Leah det? Sedan har vi Yisraela, änkan från Etiopien som tjugo år efter makens död fortfarande låter honom styra sitt liv. I samma hus bor även Yair, den misslyckade poeten. Och så har vi Nathan själv, som i sin ständiga iver att träffa en tjej råkar ut för de mest dråpliga situationer. I denna fartfyllda historia kommer de boende att korsa varandras stigar; i trappuppgången, på stranden och i sina lägenheter. Och, inget att hymla om - det förekommer störande ljud om nätterna. Men den egentliga frågan är: Vem mördade Haim Arlozorov?

Huset på Arlozorovgatan utspelar sig i Tel Aviv och är en spännande och frispråkig debutroman av Simon Kudrischoff, med ena foten i Sverige och den andra i Israel.

Ja, det där lät ju bra, tyckte jag, och lånade boken ur käraste Fasters bokhylla. Och visst hade den sin charm, helt klart annorlunda men nja... Jag vet inte riktigt varför den inte föll mig på läppen. Jag tycker att den borde ha gjort det.

Alla vägar bär till...

Den här går inte av för hackor kan jag intyga. Anbefalles!

2-årskalas

Igår hade vi kalas för liten Nasse med Farmor och Farfar på besök.

Och jag bakade mitt livs första morotskaka, gu'bevars! Jag googlade efter recept. Först stod Leilas morotskaka. Det här är det bästa och saftigaste receptet på morotskaka. Ja, så gjorde jag väl det då. Och jo, kakan i sig blev bra, men jag tyckte att glasyren var för söt. Den friska syrligheten hos osten som är lite av grejen med morotskaka - för mig i alla fall - kom inte alls fram. Jag ska nog prova att göra den igen men med annat glasyrrecept.

Jo då, visst gjorde jag tårta också!

Jodå!

Nog kom snön. Den föll i kvällningen i torsdags, samma dag som den förutspåddes.

För närvarande har vi snö på halva tomten och grönt på andra halvan.

Jag är glad att Älsklingen fått på vinterdäcken på båda bilarna.

Stjärnlösa nätter

Av en händelse hamnade jag mitt i en intervju med författaren när boken just kommit ut och jag tänkte att jag skulle läsa den. Först nu blev det av, när jag fann den som CD-bok.

Berättelsen är väldigt stark och gripande och jag gillade den. Men litterärt/språkligt sett... Njae! Jag störde mig på att språket var så inkorrekt, det blev lite "öga rött" över det hela. Kanske var det bara författarens talspråk som slog igenom när han läste, kanske var det meningen, en del av berättelsen. Men jag reagerade hela tiden över felaktiga prepositioner, felaktig ordföljd och felaktigt hanterade partikelverb, felaktigt använda stående uttryck och motsägelser i berättandet. Det kändes mer som om någon har nedtecknat en historia berättad på förortssvenska än som en litterär, om än självbiografisk, skapelse. Icke desto mindre kan man gott lyssna på den, tycker jag. Passar bra som bilbok.

En verklig berättelse om att bli bortgift som ung man. Från ung och kärleksdrabbad med framtidstro till utfryst av familjen, bortgift och ångestfylld - över bara en sommar.

Amàr växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj. När han är nitton år åker familjen på semester till släkten i Irak. Det är länge sedan sist och Amàr trivs i den självklara släktsammanhållningen. Han blir för första gången behandlad som en jämlike. Efter ett besök hos kusinen Amina börjar det gå upp för honom att detta inte är en vanlig semesterresa. Amàr inser att fadern, bakom hans rygg, planerar hans bröllop.

"Mitt liv var bara en handelsvara och de sålde mig billigt. Samma dag som jag satte mig i bilen hemma i Sverige för att resa hit ner låg jag ute på marknaden för försäljning, utan att jag visste om det. Far och släktingarna hade gjort upp det under bordet och allt hade gått enligt deras planer."

Arkan Asaads debutroman Stjärnlösa nätter är en delvis självupplevd och starkt drabbande inifrånskildring av en värld som är verklighet för många unga människor världen över. Men för många är den okänd.


Men hur gick det för Amina?

Siddhartha

En resa i det undermedvetna på jakt efter den innersta själen 

Siddhartha, en indisk brahmanpojke, lämnar sin faders gård och de gamla gudarna för att leva i självövervinnelse och askes. Men inte heller förnekelsen tillfredsställer hans längtan efter fulländning, och han ger sig ut i världen för att söka livets mening. Han blir framgångsrik och förmögen, en livsnjutare som lär sig den sinnliga kärlekens alla möjligheter hos kurtisanen Kamala. Men ledan, och smärtan när en älskad son glider ifrån honom, driver återigen Siddhartha ut på vandring, mot en tillvaro som rymmer verklig kunskap och kärlek till världen som den är.

Jag har inte läst Hesse förut, egentligen inte känt någon längtan, mer att jag borde.

I början kände jag mig rätt kluven. Min ena halva tyckte att den var poetisk och vacker, den andra att den var högtravande och lite tramsig. Och barnmänniskor?!? Ja men, vad faan!

Men ju mer jag lyssnade, desto mer tyckte jag om den. Det vackra och poetiska tog över allt mer. Den gav mig något slags inre ro och längtan efter tai chi eller att meditera. Och Henry Bronetts inläsning är fullkomligt lysande. Vem hade anat att han har sådana talanger?

Nästan så att jag tror att jag ska skaffa mig ett ex att ha hemma. Fast då i bokform.

Ingen snö

Nej, snöar gör det inte. Däremot ösregnar det. Men dagen är ju inte slut än.

Nasse hostar och snorar fortfarande å det grövsta, så jag är hemma idag med. I förmiddags passade jag på och gjorde rent i hönshuset.

Nu är vi på väg för att fixa några ärenden, jag tänkte att hon kunde sova middag i bilen medan jag kör runt, men jag lyckas inte slita henne från I drömmarnas trädgård.

Hon fyller två år idag, lilla snuttan. Tänk att en så'n gammal ful tant som jag kan ha en så'n liten söt unge :)

Jag tänkte mig ut i skogen

Jag hade tänkt mig upp i skogen, men när jag fick syn på den här skylten höll jag mig på byvägarna i alla fall.

Nassen somnade fint ändå. Så här väldans pömsig såg hon ut två minuter innan hon somnade.

Då gick jag hem och drack te.

De har hotat med snö imorgon. Vi får väl se.

Höstdag

Det prasslar från syrenen då jag går förbi. Hittills har den varit nästan fullövad, men nu faller de, löven, ännu gröna, långsamt, ett efter ett. Kanske hjälper småfåglarna till med tasseliprasslandet, men jag ser inga.

Jag har inget minne av att äppelträden brukar bli annat än gula, men i år har de varit magnifika i gul-orange-rött.

Än ligger frosten kvar i skuggan, men i solen har den tinat bort. Himlen är blå. Hönsen går och sprätter, ankorna verkar inte ha fattat att jag har ställt upp grinden till hagen för att de ska kunna komma ut i solen och leta mat, jag har fyllt på frön och jordnötter till småfåglarna. Jag är hemma med en kravlig Nasse.

Nötväckan sitter i fröautomaten utanför köksfönstret med sin roströda rumpa vänd in mot mig och plockar solrosfrön.

Det är fullt med koltrastar i byn. Tänker de stanna tro? Det var lite av en sorg att inse att de normalt inte är stannfåglar här uppe. Men i år var sommaren lång och hösten varm och kanske har de inte kommit sig iväg. Blir de här får jag väl köpa russin åt dem. Och koka makaroner.

Raffinerat

I en lysande rödorange aronia med lacksvarta bär
ser jag en svart koltrast med knallorange näbb

Ett rum med utsikt

Jag såg filmen när den kom och jag minns att jag tyckte om den. Fantastiska skådespelare och Daniel Day Lewis var ju suverän som den gräslige Cecil. Tydligen fanns inte boken översatt till svenska då - ser man på! Nå ja, nu finns den och nu har jag lyssnat på den. Liksom filmen tyckte jag mycket om boken. Jag må säga att Forster var en framsynt man. Men att Cecil plötsligt skulle bli så insiktsfull när Lucy bryter med honom, känns kanske inte helt realistiskt. Den biten minns jag inte heller från filmen.

James Ivorys filmatisering av E M Forsters 'Ett rum med utsikt' blev en av åttiotalets största filmframgångar, och repriseras fortfarande med jämna mellanrum i tv. Men egendomligt nog har den aldrig kommit ut i svensk översättning. Nu är det äntligen dags. 

Berättelsen om hur den känsliga och tänkande unga kvinnan Lucy Honeychurch lär sig att tänka både
med hjärtat och hjärnan, och väljer bort konvenansen för den äkta kärleken, blev E M Forsters genombrott som författare. På ytan är rörelserna ganska små i Forsters romaner, men det känslomässiga djupet är stort. Forsters säkra blick för människor sätt att ge sig in i och trassla till relationer är vad många skulle kalla typiskt ”kvinnlig”, och eftersom initialerna inte avlöjar vilket kön författaren har råkade Forster mycket riktigt också ut för att kallas ”miss Forster” i en recension. 

Han var en mästare på att se och avslöja löjligheten och stelheten i den brittiska medelklassens sätt att föra sig hemma och utomlands, och genomskådade sina romangestalter med skarp och samtidigt mycket medkännande blick. Lucys väg till känslomässig mognad kan läsas också som ett stillsamt men dock uppror mot de kvardröjande viktorianska värderingarna i det brittiska samhället, där Italien och Florens får stå som en plats för frigörelse och passion, skönhet och helhet. Skildringen av de engelska turisterna fungerar också i dag som en ironisk bild av hur den nordeuropeiska människans dragning till det exotiska krockar med krav på bekvämlighet och misstänksamhet mot konstig mat. 

E M Forsters romanproduktion upphörde redan på tjugotalet, men han levde ända till 1970. Och det var först efter hans död som hans mest frispråkiga roman Maurice kom ut, som på många sätt gestaltade hans egen homosexualitet.

Här finns SvDs recension.

Trailer för filmen:


Hela filmen förefaller faktiskt ligga ute här om man vill se den.

Howards End har jag däremot varken sett eller läst. Det kanske jag borde.

Jordfäst

Vi har begravt henne i trädgården. Vi lade henne i ett mjukt örngott och så klippte jag kärleksört - det är inte så mycket annat som blommar här nu - och Draken hittade ett par fina fjädrar och Trollet några fina löv och det lade vi hos henne i graven innan vi täckte med jord.

Jag har planterat en Carmencita-rönn invid henne, vit fingerört som marktäckare, grupper av porslinshyacint och enstaka spridda honungslök.

Tanken är att porslinshyacinterna ska blomma på våren, följda av rönnblom och honungslök, därefter, under sommaren, blommar fingerörten och slutligen får rönnen vackra höstfärger och lackröda bär.