torsdag 13 augusti 2015
Komma hem
I söndags kom ungarna och jag hem från två veckors semester då vi åkt bil först till Skåne och därefter Göteborg. Trollet hade över 39° feber och jag huvudvärk och ont i halsen. Jag hade inte kommit mig för att förvarna min chef om en ny periods sjukskrivning och var därför inställd på att arbeta. Ja, till jag kollade tempen på Trollet då. Det blev två dagars VAB och i samband med det pratade jag med chefen och beslutade mig trots allt för sjukskrivning.
Det är två månader sedan Älsklingen (Vad ska jag kalla karln? X:et blir det inte tal om!) fick tillträde till sitt hus men än har han hur mycket prylar som helst kvar här i huset - för att inte tala om all rämmil i uthusen. Han plockar någon liten sak i taget och åker hem och fixar med det, och här går jag och vadar i drivor av prylar, kassar, papper, kartonger, skräp och kläder. Drivor av kläder. Och efter hemkomsten all packning och två veckors tvätt på det. Jag vet inte var jag ska börja i detta kaos. Och huvudvärk och halsont håller i sig. Jag tror att jag blev sjuk för att jag var på väg hem och var inställd på att arbeta. Kroppens protest.
Ungarna är hos Älsklingen och när jag inte har dem att ta hand om har luften gått ur mig helt och jag är bara trött - så infernaliskt trött. Och jag saknar dem väldigt även om jag inser att jag behöver lite tid för mig själv.
På tre dagar har jag inte orkat mer än att packa upp och tvätta ikapp. Ikväll tog jag mig i alla fall i kragen och förenade nytta med nöje genom att göra av med lite strykning* medan jag lyssnade på Magnus Falkeheds sommarprat på sr.se. Att lyssna på radion när programmet går är vanligen inte att tänka på. Jag är glad att jag kan lyssna i efterhand. Saga Becker, Siavosh Derakhti, Georgios Karpathakis, Hédi Fried och Syster Karin har jag lyssnat på tidigare och i morgon kväll ska jag försöka klämma ett sommarprat till samtidigt som jag lagar lite kläder.
Bilden är tagen i Göteborgs Botan och får illustrera den totala bristen på ljus i tunneln.
* 5 tunikor/blusar, 4 klänningar, 1 kjol, 1 par byxor, 6 örngott, en kökshandduk och en duk. Heja mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hm. Varför inte kalla honom mannen rätt och slätt?
Ja men, låter det inte som om det var MIN man då?
Nu vet jag, Lassepappan får det bli! Lasse är förvisso inte hans namn, men skulle kunna ha varit det :)
Älsklingen låter ju å andra sidan om om det var DIN älskling och det verkar han ju inte vara. Lassepappan blir nog bra. Eller Barnafadern.
Jag har tänkt på 'barnafadern' men det låter så distanserat. Även om jag blir galen på honom och är oerhört lättad över att vi nu har separerat, så tycker jag fortfarande om honom och vi måste fortsätta att ha nära och bra kontakt för att kunna vara bra föräldrar. Därför är han mig ännu när, så att säga. Det får bli Lassepappan. Det låter ganska rart :)
Så fint att få ett livstecken. Hoppas du kryar på dig och att energin kommer tillbaka inom kort. Tills den gör det försök stå ut med kaoset runt omkring.
Ps Du kan inte hjälpa Lassepappan på traven med flytten? Packa någon kartong till varje gång han dyker upp så går det fortare att hitta till någon form av vardag utan ständiga besök och saker överallt?
Skicka en kommentar