Tuuut!

SKYLLA PÅ HYPODEA


Genom övre byn går järnvägen. Där fanns en gång en station. Såklart! Varför skulle där inte funnits en station, när järnvägen går igenom byn och någon kanske skulle vilja åka med, liksom? På stationen satt en postfröken och stämplade brev. Antagligen gjorde hon lite mer än så, men jag är inte så insatt. Googlar man på byns namn, så kan man få fram bilder på gamla brev med frimärket stämplat med bynamnet.

Det finns två järnvägsövergångar i byn. En västerut för bilar och en österut för gående. Båda är oövervakade. Därför tutar tåget alltid när det kommer. Man kunde kanske förvänta sig att jag, som är så ljudkänslig, skulle irriteras över tågtut. Inte då! Dels är det inte så många tåg som passerar varje dag, dels tycker jag om tågtut.

Jag antar att kärleken till tågtut härstammar från min barndoms somrar i Floda. Nej, inte det här i Dalarna, det norr om Göteborg. På berget ovan Sävelången låg Flodat, mitt livs kärlek bland platser. Nedanför gick järnvägen med tågtut och doften av sliprar och från ängen mellan järnvägen och sjön doften av smultron och ängsblom och från sjön doften av... sjö. I Sävelången lärde jag mig simma.

Tryggljud. Tågtuten och rälsrytmen i Flodat, spårvagnen utanför Farmors fönster vid Redbergsplatsen, tunnelbanan utanför Mormors fönster vid Hägerstensåsen, diskmaksinsbruset hemma. Mitt livs tryggljud.



Kommentarer:
[2008-03-03 05:47] astrud: vacker text, det är nästan så jag går där nedanför järnvägen och hör tågtut och känner dofter.