Jag har inte många vänner kvar. Det har jag konstaterat redan tidigare. Jag hade inte ens särskilt många från början. När jag kom in på utbildningen och träffade Älsklingen, i ungefär samma veva, fanns i princip ingen tid över för annat. Utbildningen formligen åt upp mig. Den lilla, lilla tid som blev över gick till Älsklingen. Ja, och sedan kom barnen...
Här uppe har jag inga vänner. Inga alls. Någon fast arbetsplats med chans att knyta kontakter har jag ju i princip aldrig haft och ingen tid för fritidsaktiviteter med chans att träffa någon. Dessutom är det väl så, att har jag väl haft lite, lite tid över, så har jag använt den till återhämtning, vilket för min del innebär ensamhet.
Jag vet inte hur många gånger jag åkt ner till Stockholm några dagar och tänkt att Nu, NU ska jag äntligen se om jag kan träffa någon eller några av mina gamla vänner - om de nu ens vill veta av mig längre. Men när jag kommit ner har jag liksom inte haft någon ork. Behovet av att bara vara ensam, någon enda jäkla gång, har tagit överhanden.
Den här gången, emellertid, hade jag bestämt mig för att se till att träffa Stella. Kanske den enda jag kände mig säker på faktiskt skulle ha lust att träffa mig. Vi konstaterade snabbt att det måste vara fem år sedan vi sågs, men när jag klev in på hennes salong (hon är frisör) så kändes det som om det bara var ett par veckor sedan vi sågs. Så självklart att vara tillsammans. Så skönt att få prata om ditt och datt och att få bolla problem hit och funderingar dit.
Vi bestämde att vi måste försöka hålla kontakten lite bättre. Det som jag är världsasämst på i hela livet, tror jag. Men den här gången måste det gå. Det måste gå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar