Jag kravlar mig ut ur idet för att svära

Det är tungt nu. Jag är trött, trött, trött. Jobbet är slitigt. Ungarna skriker och bråkar. Jag hinner inte någonting alls. Och inte fick jag någon plats till Yngre Geriatrikers Symposium (så ung jag nu är, *host*) med några mysdagar i Göteborg. Och denna vinter går mig på nerverna. -20° när jag kliver upp och sedan nollgradigt på dagen. Är det rimligt? Och halt är det, ta mig fan överallt, trots drivor av grus. Jag avskyr att gå på hal is och jag avskyr att gå i grus. Det går inte att gå någonstans - utom mitt på fulvägen. Det går inte att åka skidor. Det går inte att komma ut i skogen. I vanliga fall brukar jag tycka att snön lika bra kan ligga kvar eftersom det bara är gråbrunfult i alla fall innan det gröna kommer, men inte i år. Snön är bara smutsful och det är bara halt. Det har varit skitväder snart ett år i sträck och jag är less, less, less och ännu mera less.

Jag är ju på rehab nu, och ja... jo... visst har vi en och annan subarach och spinalskada, men till största delen tycks vi få ta över patienter som ingen annan på hela sjukhuset orkar med längre. Och i och med att min överläkare är tämligen frånvarande, så är det jag som får rodda med "godbitarna". Förra veckan skrev jag ut mitt livs jobbigaste patient. Hen slog allt jag träffat på på missbruk, psyk och soma sammantaget (och hörde till alla, typ). Och utöver detta så bedrivs någon slags dr House-verksamhet på avdelningen. Alla urkonstiga och superovanliga diagnoser med konstiga symptom hörande till alla jäkla specialiteter samtidigt hamnar hos oss. Fast dem är det mest överläkaren som roddar med. Mest. Inte bara.