Kissgubbarna

Urologerna är så stela och tråkiga så att klockorna inte bara stannar, utan snarare går baklänges. Och när folk är så där överdrivet stela, torra, introverta och så totalt oförmögna att bjuda på sig själva, så händer något med mig. Jag sträcker på mig och växer. Blir trygg med det jag faktiskt kan. Jag blir överdrivet extrovert och överdrivet sprallig. Jag skämtar ohämmat, vilt och besinningslöst med mina överordnade och blir så där flirtig. (Flirtig på ett helt asexuellt sätt. Jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Så där människoflirtig).

I måndag insåg jag, något i senaste laget, att jag faktiskt inte bara är placerad i endokrinteamet, utan faktiskt skulle vara i urologditot. Då hade jag 1) kommit för sent enligt urologschemat 2) missat ronden 3) missat röntgenronden 4) möttes, när jag nu väl lyckades lokalisera några urologer, av två tillknäppta, sura herrar hastande på väg ner på operation.

Blä, vad det kändes pestigt. Jag bad allra ödmjukast om ursäkt, där jag stod bakom skynket (d v s på narkossidan, inte steril, inte med i såret) och tittade på njuroperationen. Och någonstans i den vevan blev jag så där hulkomvandlad.

Nu har jag fått lite fason på dem, tycker jag. Ha ha! Nå ja, jag har i alla fall sett något litet leende, fått någon liten kontakt och det känns faktiskt som de accepterar mig – trots att jag är så totalt tvärt emot. Nu känns det snudd på lite tråkigt att jag är jourledig imorgon. Men bara snudd på. Det ska bli underbart att få en tredagarshelg :)