Håll för näsan!

För sjävberöm luktar illa, och nu ska jag yvas.


Fråga mig inte hur man lyckas hålla sig kvar på en kirurgavdelning i en hel vecka på grund av rapningar. ST-läkaren som lade in patienten skämdes Åh, den där piiinsamma inläggningen. Jag blev bara inte av med honom. Det gick inte. Raparna var mycket frekventa, mycket högljudda och mycket situationsberoende – omansäjer. Det var också pruttandet och behovet av gåbord. Överläkaren förbarmade sig faktiskt över patienten och gjorde efterforskningar angående aerofagi. Det botas bäst med KBT, kom hon fram till. Hon försökte till och med fixa terapi omgående, men hann inte. Sedan åkte hon på jobb till Uppsala, och vi stod kvar med den rapande herren.

Vi talade om att han skulle bli utskriven. Då blev han våldsamt upprörd. Han kunde inte åka hem, för han bodde ensam i skogen och han kunde inte klara sig. (För att du rapar?) För han kunde inte stå. (För att du rapar?) För han kunde inte få i sig mat. (För att du rapar?) För han kunde inte åka och handla. (För att du rapar?) För han kunde inte köra bil. (För att du rapar?)

Jag kommer tillbaka och pratar med dig, sa jag. Jag bestämde mig för att ta honom sist, för jag visste att han skulle ta tid. Skrev ut alla andra patienter först, så att de säkert skulle komma iväg.

Den rapande mannen blev mer och mer upprörd, mer och mer otrevlig, mer och mer aggressiv, och systrarna kom smått förtvivlade till mig med rapporter med jämna mellanrum.

Medan jag skrev ut tre andra patienter, fick han våldsamt ont i magen, han rapade hysteriskt, han blev yr, han kunde inte gå, han blev förstoppad och kände att det var stopp långt ner och krävde lavemang. Och han var ARG.

Jag gick till den rapande herren och fick honom att följa med mig in på ett undersökningsrum, trots att han ihärdigt hävdade att han inte kunde gå. Sedan satt jag där och lyssnade. Sedan pratade jag. Sedan kände jag på magen. Sedan kände jag i ändtarmen. Sedan skrev jag ut honom – med recept på Lactulos, endast.

Syster kom in till mig och var helt förundrad. Vad gjorde du??? undrade hon. Han hade gått in på sitt rum, slagit ut med bägge armarna och sagt Nu är jag botad. Jag behövde bara prata med doktorn. Nu är jag botad. Så packade han ihop sina saker, utan att rapa, utan att prutta, utan att ha ont i magen och så lämnade han avdelningen, utan gåbord och utan lavemang.

Till och med den snäsiga yngre systern, som kvittrar väldigt med de manliga läkarna, och verkligen inte kvittrar alls med mig – tvärt om – ropade ett glatt ”Hej då” när jag stack in huvudet och önskade en trevlig kväll innan jag gick den dagen.

Och jag inser att det där med geriatrik och allmänmedicin nog är ett alldeles, alldeles riktigt val för mig, även om det nu är så vansinnigt kul och trevligt på kirurgkliniken, och jag redan börjat sörja att jag bara har några veckor kvar där.

Det är dem jag är bra på, dem som inte borde vara inom akutsjukvården alls. Och där bör nog inte heller jag vara.