Post helgjour

I tretton år arbetade jag heltid natt. Det känns som om det räcker. Helgens nattjourer slet hårt på mig. Under de tretton åren hade jag förvisso ingen familj att ta hänsyn till. Det är skillnad på att sova så länge man vill, vakna i lugn och ro och sedan gå och skrota i sin egen takt och att väckas av två tjoande ungar som pockar på uppmärksamhet efter knappa sex timmar, men jag tror inte att det är hela förklaringen. Jag är gammal och trött helt enkelt. Alla dessa år av dubbelarbete har tärt på mig.

Igår sov jag fyra timmar och åkte sedan och hämtade ungarna. Jag lagade mat, plockade undan, nattade och somnade sedan i Älsklingens knä nere i soffan vid halv niotiden. Tio över nio gick jag och lade mig och sov som en stock i nio timmar, då väckarklockan ringde. Nu känner jag mig i alla fall ok. Det blir ingen jourtung specialitet för frk Scylla, det är då ett som är säkert.


Ute ligger frosten vit och som alltid förundras jag över hur vackert det är mot allt det faluröda. Nere över älven ligger dimman tät, men över trädtopparna bortom åkern i öster lyser solen igenom diset och björkens sirliga, frostiga grenar skimrar i ljuset. Jag dricker kaffe i min nya röda Taikamugg och förbereder mig för att skicka två försenade grattiskort, pionfröer och parfymer.

Häggen är full av småfåglar. I ett nafs har de tömt alla tre fågelautomaterna. Jag måste åka och köpa mer fågelfrö och sedan ska jag försöka ta mig till Tulavippan och köpa det där Tilgmanfatet.