Akuten - bokslut

Min månad på akuten är över, de tre avslutande nätterna till ända. Trots att jag bara kom åt att sova 4, 5 timmar om dagarna (med frekventa uppvaknanden p g a katter, kramp i vaderna och annat), patienterna kom i en jämn ström så att vi inte hade möjlighet att vila alls och jag var tämligen risig och hade konstant huvudvärk trots naproxen och paracetamol så gick det rätt bra.

Jag är inte rädd längre. Inga tårar på väg till akuten. Ingen panik då jag går på prio 1:orna. Ingen förlamande känsla när sköterskorna kommer och drar i mig Dålig patient, du måste komma! Det är roligt på akuten, faktiskt. Jag kommer att sakna det.

Nämnas bör kanske att det har varit kanska "lindriga" prio 1:or och att jag känner mig rätt tafflig när jag står där, men ändå, det är ett steg framåt.

Jag har lärt mig mobimeden. Igår natt hade vi en ST-höjningsinfarkt, så nu vet jag hur det funkar med dem. Och ett suicidförsök som skulle ha vårdintyg och papper till polisen om handräckning, så nu vet jag ungefär hur den gången är. Själv har jag haft en intox som gick till IVA. Andnings-prio 1:orna har jag hyfsad koll på, det har jag haft ett gäng vid det här laget.

Och för första gången har jag själv tagit en patient med smal takykardi och puls på 220 till hjärtavdelningen för esophagus-EKG och sedan sprutat adenosin. Nu har jag koll på det med.

Framförallt har jag sett att de nya ST-läkarna inte har så mycket bättre koll än jag, inte har gjort så mycket mer än jag, är stressade inför prio 1:orna de med.

Jag är fortfarande rätt långsam, framförallt när det gäller de lågprioriterade, med många diffusa besvär. Jag ser automatiskt på helheten och har svårt att snäva in och sätta på mig skygglappar, som man måste göra på akuten. Men jag har blivit oändligt mycket snabbare på att handlägga de äkta (alltså inte felprioriterade) prio 1 och 2:orna.

Jag är ledsen för att jag missade alla de där prio 1:orna under kvällsveckan, då jag inte var satt dubbelt. Jag är ledsen för att berörda personer inte lyssnade på mig. Jag är ledsen för att jag inte fick chansen att visa att jag inte är en helt och hållet hopplös person, utan troligen snarare förstärkte den bilden av mig.

Totalt sett är jag glad att jag gjorde det här.

(Ja, massa fikonspråk, sorry!)