Egentligen

Egentligen kräks jag inte så ofta. Varannan dag eller så. På en hel vecka kräktes jag nog inte alls.

Jag vet inte ens hur långt gången jag är. Ja ja, förfasa er ni över käringen. Inte nog med att hon inte har vett att använda preventivmedel, hon har inte ens någon kontroll på sina menstruationer.

Det var i alla fall inte senare än 10:e januari sa jag till barnmorskan. Så nu räknar vi det som sista mens, och i dag gör jag åtta fulla veckor. Sannolikt är jag längre gången än så. Kanske till och med ordentligt mycket längre gången. Tror jag. Men det tror inte barnmorskan.

Inte vid någon av mina tidigare fyra graviditeter började jag må illa före vecka sju. Den här började eländet - om man ska räkna 10:e januari som sista mens - redan i vecka fyra. Varje graviditet är unik, hävdar barnmorskorna. Man kan inte jämföra. Fan trot!

Jag sa att jag ville ha en chorionvillibiopsi. Det görs inte i vårt landsting, berättade barnmorskan, utan då måste man till Uppsala. Och då kostar det pengar. Och vårt landsting håller på att gå bankrutt. Jag skriver remiss och räknar med att du får en snar läkartid sa barnmorskan. Jag ska framföra att du har en MYCKET STARK önskan om chorionvillibiopsi. I torsdags fick jag kallelsen med en läkartid fyra veckor efter remiss. Ja men tack! Då är det så dags.

Jag skulle ha ringt i fredags och bett om en snarare tid, men jag hann inte, för det var fullt upp på jobbet.

Jag önskar att bäbisen ramlar ut. Jag vet att man inte får säga så, men jag önskar det i alla fall. Jag vill ha mitt liv tillbaka.