Buhöns

Djuren har funnit sig väl till rätta uppe i buan. Lizzy verkar trivas med att vara ensamkatt och har blivit som ung på nytt, det lilla skrället.

Höns och ankor vill inte alls fatta att de ska sova inne i vedboden, trots att vi gjort i ordning så fint där, med halm och sittpinne. Hönsen försöker sätta sig på förstukvisten och sova, och ankorna lägger sig lite där de tycker, bland blåbärsris och sly. Två kvällar har vi jagat dem runt gården tills vi varit svettiga och sagt många fula ord, Älsklingen och jag. Och när vi väl fått in dem, så envisas de tröga hönsen med att hoppa upp och sätta sig på kompostgallren, i stället för sittpinnen. Och kompostgallren är ju så smala, så där kan de inte hålla balansen, utan sitter och vinglar och skriker och det är ett jäkla oväsen tills man lyft över dem. DÅ lugnar de ner sig och ankorna också. Hur lång tid ska det ta innan de lär sig det här, kan man undra. Hemma går det ju så smidigt, så där har vi aldrig behövt fundera över saken.

Tuppen Boström:

Boströms favorit Gullviva. Hon börjar få glest med fjädrar på ryggen, stackaren:

Noppa:

Kycklingen är skvatt omöjlig att fota. Han far som ett torrt skinn. Piper gör han också - oavbrutet. Därför kallas han för Pip tills vi lyckas klura ut vilket kön det är. Jag kallar Pip för 'han', för jag förutsätter att vi inte kan ha sådan tur att det blir en höna. För det är ju hönor vi behöver. Naturligtvi borde jag ha fotat honom när han var en liten söt, svart dunboll, men det blev aldrig av. Nu ser han mest fånig ut, med sina långa ben, stora fötter, halvtaskiga fjäderdräkt och den där lilla löjliga stjärten:


Mamma Mynta: