I betraktarens ögon

Som barn läste jag Katitzi-böckerna och var otroligt fascinerad. Och de där klänningarna, med vida kjolar, spets, guld och glitter var ju rena prinsesskläderna i mina flickögon, och prinsesskläder var det ont om under slutet av 60- och början av 70-talet. Och jag minns att mina föräldrar talade väldigt gott om Rosa Taikon, som minsann var silversmed och representerad på Nationaaalmuseum - rätt eller inte vet jag inte - vilket uppenbarligen imponerade på dem, åtminstone min far. Nå, jag hörde nog ett och annat mindre vackert om romer också, under min uppväxt, men på det hela taget tror jag att min bild av romer var positiv.

Sedan flyttade jag till Vårby Gård, och där fick man då sannerligen ingen positiv bild av någon, vare sig romer, svenskar, turkar, finnar, jugoslaver eller någon annan. I Vårby Gård var det rätt gott om finska romer. En jobbade jag med. Henne tyckte jag väldigt bra om, även om det för all del var rätt stökigt runt henne socialt. I Vårby Gård var det stökigt runt de flesta, socialt. Åtminstone kändes det som 'de flesta', antagligen var det inte 'de flesta', utan bara påfallande många. Hur som helst, hon hade ett svenskklingande namn och pratade svenska helt utan finsk brytning, och det tog lång tid innan jag fick veta att hon var rom. Det slår mig att jag aldrig i hela mitt liv har träffat en svensk rom. Inte så att jag varit medveten om det, i alla fall.

Under utbildningen gjorde jag ett mindre arbete om östrogenreceptorer, och jag fick följa med min forskargrupp på teater, de skulle se 'Singoalla' i Hagaparken. Det var då jag fick klart för mig vem Hans Caldaras var. Jag kände nog igen namnet, det gjorde jag, men jag hade verkligen ingen koll på vem han var. Föreställningen var otroligt häftig, färgstark och med mycket musik, och efteråt spelade Hans Caldaras och de övriga musikerna ytterligare romsk musik. Jag blev helt såld och sprang och letade romsk musik i affärer och på bibliotek, men jag hittade aldrig något.

(Tämligen suddig, men nå ja!)

Länge har jag tänkt att jag vill läsa 'Begrav mig stående', men det har inte blivit av. Men nu har jag i alla fall läst Caldaras självbiografi, som även den legat här hemma och väntat i hyllan sedan jag var i Stockholm förra våren och botaniserade på Pocketshop - ja, förutom de huvudsakliga botaniserandet på trädgårdsmässan då.

Den romske sångaren Hans Caldaras har i hela sitt vuxna liv arbetat mot våld, intolerans och främlingsfientlighet i samhället. Han har fört fram sitt budskap i press, radio och TV samt besökt skolor, fängelser, sjukhus och kyrkor landet runt. Hans vet själv hur det är att vara utsatt för mobbing och rasistiskt våld. Född i Stockholm med ett romskt ursprung, växte han upp i tält och tvingades föra en ambulerande tillvaro runt om i landet och fick t ex inte börja skolan förrän han var tio år.

I sina memoarer I betraktarens ögon, berättar han med allvar, humor och värme om sitt liv, om att vara flykting i sitt eget land, att bli tvångsomhändertagen och placeras på barnhem, att uppleva utanförskap både i det svenska samhället och i det romska, eftersom hans pappa inte var rom. Men också om glädjen i att upptäcka sången och att göra den till sitt liv, att få framträda med Wilhelm Moberg, Monica Zetterlund och Katarina Taikon och att göra internationell karriär med sina sånger på romanès. Han berättar också romernas svenska historia med utblickar till Europa, med t ex svårigheterna under andra väldskriget då romerna inte tilldelas några matkuponger och levde med skräcken att deporteras till Hitlers förintelseläger. Under senare år har Hans Caldaras deltagit i en rad internationella konferenser och seminarier och besökt romska byar skolor och gatubarn i Rumänien, där hans förfäder levde i en slags slaveri under 400 år. Cirkeln är sluten.