Flodpärlmussla

Igår var det Älsklingens tur att åka hem. Jag tog ungarna för att åka till en grannfäbod, där de sägs ha en hel del djur. Ungarna ville förstås se djuren. Men i bilen somnade Trollet, så jag föreslog att vi skulle stanna till vid en bäck som vägen korsar, och som vi varit nyfikna på en tid, hela familjen.

Draken var överlycklig där han sprang längsmed ån och han ville nödvändigt i och vada, och extra spännande var det förstås att vada genom vägtrummorna, över till andra sidan. Vi upptäckte att bäcken, på vissa ställen, var alldeles full av flodpärlmussla. Vilken överraskning! Jag såg bara stora exemplar, och de skal som låg uppspolade på stranden var gigantiska, så jag kände mig lite tveksam till om där fanns någon bäckröding kvar så att föryngring kunde ske.

När Älsklingen kom tillbaka till buan, så visade det sig att han köpt med sig en ordentlig karta - hurra! Så jag kunde slå upp bäcken och upptäckte då att det faktiskt är en å, och nu när jag har googlat på den, så vet jag att där faktiskt finns röding fortfarande.

I grannbuan tittade vi på kor, getter, får, grisar och höns. I vår bua finns det bara kor - och så våra ankor och höns förstås. Det lär vara så att ingen vill låna ut djur till oss, för vi ligger mitt i ett vargrevir med alla de stora rovdjuren representerade. Den andra buan ligger förvisso också inom reviret, liksom vår by, men vår bua ligger allra längst upp i bergen, och där anses det uppenbarligen för riskabelt. Jag vet inte hur befogad den oron egentligen är. Jag är övertygad om att det är ett betydligt större problem med jakthundar som river får och annat helt urskillningslöst, men det är alltid vargen som får skulden om det inte är bevittnat.


Bild: Flodpärlmussla i just den ån jag skriver om. Bilden är särdeles och ofint stulen.