Muuu!

I buan finns det kor. I år är det två mjölkkor, två kvigor och två köttkor med varsin kalv. Djuren lånas från en bonde i trakten. Åtta familjer turas om att ha "kovecka" under sommaren, och sköter då om dem.

- Vill ni ha kovecka? frågade A entusiastiskt direkt då vi köpte stugan.

- Eh... öh... ja, kanske på sikt då, svarade jag.

Jag kan inte ett smack om kossor. Jag har varit med och mjölkat, mockat och handmatat kalvar med mjölkersättning i hink som flicka och så har jag tittat på en mjölkrobot och sett hur den fungerar, det är allt.

Och en hel del är det ju man måste kunna när man har kovecka. Man ska kunna hantera djuren, mjölka (med maskin förvisso, bortsett från den första kollen som man drar för hand), separera, kärna smör, koka messmör och göra ost. Ingenting man kastar sig in i utan någon som helst erfarenhet.

Nu har jag i alla fall sagt att jag gärna vill vara med och ha kovecka, men på några års sikt. Några gånger har jag varit med och mjölkat och kollat när de separerar och jag har varit med och kärnat smör, så att jag i alla fall har en aning om hur det går till.

- Ja, det var ju tur att jag inte skrämde bort er helt och hållet när jag pratade om kovecka det första jag gjorde, sa A.

Flera ur "kogänget" ska åka till Österrike och Schweiz i slutet på sommaren och gå kurs i osttillverkning. Kuligt va?! :)

Jag nämnde att de hade en fjällko i en bua ganska nära vår, och då blev A entusiastisk och funderade över om det gick att få låna sådana istället, någonstans ifrån. De ger förvisso mindre mjölk, men mer grädde, och det är grädden de har avsättning för (smöret säljer bäst) och dessutom vill hon ha helmjölk att göra ost av.

Fjällkon i grannbuan var otroligt fin och trevlig, och efter att ha träffat henne ett par gånger, pratet med kogänget och läsningen av 'Gården på fjället' så har jag börjat längta så väldigt efter att ha en ko. Eller två. Jag längtar djupt inne i min själ efter att sitta med kinden lutad mot en komage och handmjölka - trots att jag aldrig i mitt liv har handmjölkat.

Ja ja, jag inser det orimliga i det hela. Vem vill gå upp klockan 5 och mjölka 365 dagar om året?! Inte jag! Jag som är så förtvivlat morgontrött, och knappt lyckas rodda mig själv och barnen om mornarna. Men ändå... Ibland kan jag riktigt känna den där komagen mot min kind, höra tystnaden i ladugården, känna stillheten och ron.

Under min längtans och mina drömmars gång har jag lärt mig att 'fjällnära ko', så heter själva den äkta lantrasen, och det är en liten sort, som en kviga. Fjällkor finns också, men de är uppblandade och rätt stora.

På byfesten visade det sig att L här i byn också går och längtar efter en ko. Och vi satt där och drömde om att skaffa en tillsammans.

Och sedan dess så ligger det och gror och pyr, liksom, inom mig, att kanske, kanske, på några års sikt, så skulle vi kunna få ihop en tre, fyra familjer här i byn som delar på ett par, tre fjällnära kor. Jag inbillar mig att vi skulle kunna få med E, vars far var byns sista mjölkbonde, som själv haft djur, men vid sidan av sitt hantverkararbete, och som är med och har kovecka uppe i buan och så kanske någon mer. Kovecka en gång per månad skulle vara rimligt. Och så kunde vi låna ut kossorna till buan om somrarna, och då få ett par månader ledigt. För det bästa vore ju att ha riktiga lantrasdjur där uppe, och A kunde få sin gräddiga mjölk till osten.

:)

Dreamer, you're nothing but a dreamer...


Bilden ovan föreställer kon Granngås med kalv, och jag har helt ofint tjyvlånat den från Lönshults gårdsblogg

Precis en sådan kossa vill jag ha, vit med svarta prickar och svarta öron och svart mule.

Nästa helg planerar vi att åka till Stora Lunån. Där har de fjällkor - om än inte fjällnära kor - och där ska jag drömma lite till :))