Jag såg faktiskt K-specials dokumentär om Barbro Lindgren, 'Äntligen måndag'. Klockan åtta är nattningstid, så det är sällan det funkar att se på tv då, men Nassan var så pipig och klängig, att jag inte kunde göra mycket annat än att sätta mig med henne i famnen. Tack för det, Nassan!
När jag var liten älskade jag Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Däremot tyckte jag aldrig om berättelserna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Kanske skulle jag gilla dem bättre om jag läste dem idag. Och Benny och Vilda bebin är ju helt obetalbara, tycker jag nu när jag läser dem för barnen. För någon tid sedan läste jag - och tyckte om - Sorgen och den lilla glädjen och Dagbok från hönshuset.
Lustigt, jag har trott att Barbro alltid varit ensamstående. Vad har jag fått det ifrån? I själva verket har hon varit gift och har barn. Jag kan inte påstå att vi är lika, hon och jag, men jag känner stort frändskap när det gäller hennes behov av att vara ensam och av vardagslunket. Är hon inte ensam så kan hon inte jobba, säger hon, Barbro. Och då inser jag, att trots att jag inte är författare, aldrig haft ambitionen eller ens drömmen om att vara en, så skriver jag hela tiden. Skriver inne i huvudet. Det är därför jag nästan alltid längtar efter att vara ensam. Jag tycks ha ett osedvanligt stort behov av mina egna tankar - det är nog för att de är så jäkla bra ;) Människor i gemen verkar trivas med att ha ett ständigt input av musik, människor, tv, spel etc. Inte jag. Jag vill ha tyst, tyst, TYST - med undantag av naturljud och stundomvis lite självvald musik. Det är därför jag blir så trött på ungarnas malande. De tar mitt huvud ifrån mig, mitt skrivande ifrån mig. Båda två är hopplösa med det där. De mal och mal och vill att man ska lyssna, trots att de i själva verket inte har något att säga.
Åtminstone sedan jag gick i gymnasiet, och fick en elektrisk skrivmaskin, har jag skrivit, skrivit, skrivit. Dagböcker har aldrig fungerat, jag har alltid behövt få skriva till någon. Och när jag inte längre hade någon att skriva till, och jag led, bokstavligen led, så upptäckte jag att det gick att blogga. Kanske är det därför det passar mig så bra. Jag får utlopp för ett skrivbehov som inte har någonting med författande eller journalistik att göra. 2003 började jag skriva på nätet. Min livlina. Mitt andninghål.
Här finns programmet i SVT Play (t o m 15/4). Se det!
Löpankan Gösta Bernhard är ju bara för underbar, missa inte honom! Löpankor ser verkligen dråplig ut. Det är nästan så att jag skulle vilja ha några här.
Och tänk, i programmet säger hon Kjellegubben. Hon kallar honom - sin numera döde lillebror - faktiskt för Kjellegubben på riktigt :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men åh! PRECIS sådär är det! Ensamhet och tystnad. Först då får jag tillgång till hela mig, till hela mitt tänkande och hela mitt huvud. Skönt att jag inte är ensam. Ibland känns det väldigt ensamt att behöva ensamhet för att må bra! Finns det någt ljuvligare än att gå ut tidigt en vårmorgon, i tystnaden, och lyssna på alla fåglar och hästarnas frustanden?! Eller för all del en kall och stjärnklar vinternatt när allt man hör är sina egna andetag och knarret i snön?! Då kan man andas!
Åh, Kjellegubben! I någon av Sparvel-böckerna skriver hon om hur hon nyper Kjellegubben, för han är så söt när han gråter och så är det så roligt att trösta honom. Det är ett av mina starkaste barnläseminnen, och något jag tänker på rätt ofta fortfarande (kanske ännu mer nu när jag har tre barn själv...)
Jag såg också denna doku, 2 ggr till och med för jag blev så nyfiken och fascinerad av henne. Den där ensamheten tror jag många känner igen sig i. Kanske är det därför jag inte skriver så mycket just nu just för jag har en tjatmaja i hälarna hela tiden. Jag har också läst Barbro som ungdom och nu när den tecknade filmen Loranga, Mazarin och Dartanjang går på Canal + har min 3,5 åring fullständigt tagit den till sitt hjärta. Den går här om och om igen och jag kan inte låta bli att älska den. Rösterna som görs av Dan Ekborg, Gösta Ekman, Johan Ulveson är ju bara det ett MVG i min bok. När Barbro i sin doku säger att alla figurer är hennes familj så svindlar det. Så otroligt roligt! :) och modigt. Kortet på hennes man är ju en exakt kopia Loranga tex. Jag tyckte även om hennes röst. Den lät så ung för att vara så gammal eller vad man ska säga.
Nu har jag tittat. Tack för tipset.
Jag tycker också om ensamheten, jag undviker också konflikter, jag vill inte heller att någon annan ska läsa - ja, det finns mycket likheter.
Tusen takk for at du hjalp meg å snubla over dette programmet. Nå har eg sett på og er djupt fascinert. Eg kjenner meg att eg og, sjølv om eg elskar å vera saman med andre menneske og aldri har vore plaga av depressivitet. Men alt det andre kjenner eg meg att i. Den grå katten ca fem minutt ut i filmen er til og med heilt lik den katten som søv på skrivebordet mitt akkurat nå. Å, så lyst eg fekk til å gje endå meir plass til forfattaren i meg.
Skicka en kommentar