Armod

Nästan alltid längtar jag oerhört efter att få läsa. Efter att ha tid och ork. Inte bara somna ifrån efter en och en halv sida.

På hela semestern läste jag inte en enda bok. Inte ens en halv, eller en kvarts. Jag lyssnade inte på någon heller.

Naturligtvis är det bara att gilla läget. Var sak har sin tid. Uppenbarligen var det inte läsandets tid denna semester.

Men det känns fattigt.

Buminnen (No 5) I vinden

Jag är svag för sådana saker som snurrar - eller rör sig på annat vis, för all del - i vinden eller i värmeströmmar: mobiler, oroar, prismor och olika typer av "snurror".  Gärna får de skimra, gnistra eller ge ifrån sig solkatter också.

Den här enkla halm-... eh... ja... vad den nu ska kallas är gjord av Anita Karlsson, Anitas halm & eterneller, i Leksand. Åh, vad jag älskar hennes halmskapelser! Jag köper alltid av henne på Leksands medeltidsmarknad och det här är den minst elaborerade skapelsen jag har.

Det här är ett 'oväsen' som jag också köpt på Leksands medeltidsmarknad från Fhix ulltrolleri. Jag har en i vitt också, ett 'väsen'.

Och här är en tovad ängel, som jag inte lyckas få någon bra bild på framifrån men som är rätt söt bakifrån också. Jag köpte henne på en marknad i Grangärde.

(Det är snarare fönsterna som är små, än oväsen och ängel som är stora, ja, och så gör ju perspektivet sitt till, förstås)

Förresten gillar jag vindspel också. Och snurror - jag har en liten samling vid det här laget. Och kalejdoskop. Någon slags barnslig förtjusning att titta på sådant som rör sig, som skimrar, som prålar, som pinglar.

Buminnen (No 4) Verandatak

Så här ser det ut om man sitter ute på verandan och tittar upp i taket. Jag tycker att det är så vackert. Vår lilla stuggu är omålad, men uppenbarligen har man återanvänt ett par målade stockar och vänt det röda inåt - på utsidan syns det inte - när verandan byggdes till. Och den gröna färgen är ju helt fantastisk. Det måste vara någon slags alg - hur det nu går ihop, så torrt som det mestadels är där uppe i skogsbrynet. Bara det inte är något som skadar träet, så är jag helt nöjd.

Buminnen (No 3) Skogen som icke är

Jag skulle gå en sväng i skogen, tänkte jag. Jag gick förbi Kalles och ner mot hagen där Stanley, Nelly och Cirro betar. Sedan svängde jag in på skogsvägen, upptäckte att där var otroligt mycket stora, fina blåbär och...

... det var den skogen!

Jag vände och gick hem igen.

Buminnen (No 2). Flodpärlmusslorna

På väg upp från Mockfjärd, där jag varit för att köpa batterier, passade jag på att stanna vid Mackskalbrona, vid Tansån, och hälsa på flodpärlmusslorna. Jag blir alltid lika fånigt glad och förundrad när jag ser dem. Jag är tydligen sådan. Jag blir verkligen lycklig, så där så att det känns i hela magen, när jag ser musslorna, eller en ekorre, en igelkott, en vacker blåskimrande flickslända, en liten sångare som kommer nära, lägger huvudet på sned och - till synes - tittar på mig. Jag vet inte om det är riktigt normalt, men så är det i alla fall.

Musselskalen som ligger längs stranden är verkligen magnifika i storlek och alla (levande) musslor jag sett är tämligen stora. Jag vet därför inte riktigt hur det är med återväxten, men där ska finnas öring, så det ska väl vara lugnt antar jag.

Jag vill minnas att det är fiskeintresserade som kalkat upp ån, redan för årtionden sedan, för att plantera in öringen och som en lycklig bieffekt har då flodpärlmusslan kunnat överleva.

Och det är mycket musslor på sina ställen. När man tittar snabbt ser det ut som om botten är täckt av svarta stenar, men vid närmare inspektion är det musslorna.

På verandan

Jag tycker om att ha det lite fint omkring mig, anständigt städat, avtorkat, undanplockat. När jag får lite tid över går jag ofta och plockar. Städar lite här och lite där. Fixar undan tvätten. Vattnar blommor och plockar bort vissna blad. Viker ihop filtar som ligger slängda på golvet och soffkuddarna som också vanligen återfinns på golvet. Röjer på bänken i köket så att det ska se lite prydligt ut.

Att bara sitta utan att göra något gör mig mestadels rastlös. Ska jag sitta vill jag i alla fall läsa, bläddra i en tidning, lösa korsord eller sudoku, handarbeta eller sitta vid datorn.

Nu bara sitter jag. Ja, inte bara, för jag gör annat också, men jag klarar av att sitta - eller orkar inte plocka, vilket som nu är det rätta. Jag vet inte själv. Vår veranda är byggd i norrläge (!) och därtill på den plats på tomten där det blåser mest. Ja men, hur tänkte de?!? Hur många dagar om året vill man sitta i norrläge i blåst? Nu, i alla fall, nu är det faktiskt en sådan dag. En av de där fem per år. När det är 30° varmt och himlen är klarblå så är det perfekt att sitta här i skuggan i den ljumma vinden.

Så här sitter jag alltså. Jag lyssnar på hönsens kluckande och prasslande sprättande, fågelkvitter och humlesurr och jag ser ut över trädgården, skogsbrynet bortom den nyslagna åkern och Djurmo klack bortom älven.

Och jag undrar så, är det för att jag är så totalt uttröttad jag sitter här? Eller är det för att jag på något vis utvecklats och nu förmår släppa taget och vara i nuet?

Harungen

Två mornar i rad har jag sett en liten hare sitta precis utanför vårt staket när jag kört förbi.

Får se om den sitter där idag också.


Bild: Detalj ur 'Skator och hare' av Ts'ui Po, andra hälften av 1000-talet

Fågelyra

Nu ikväll då jag kom hem från jobbet och körde upp vid carporten såg jag att det var fullt av småfåglar i diket som går längs fägattu mellan vår tomt och hästhagen. Jag satt kvar i bilen och tittade medan de flög kors och tvärs och om varandra. Så länge jag satt kvar i bilen var de inte rädda alls utan kom riktigt nära. Det var små sångare, blåmesar, talgoxar, sädesärlor, grönfinkar och en bofink. Lite ovant att se dem yra runt varandra på det där viset, åtminstone på sommaren. Kanske fanns det goda fröer där i diket, där det växer ängsblom och gräs. Ljuvliga varelser!

En gång ska du

En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.


När jag gick på Mockfjärds kyrkogård och tog denna bild så hade jag Lagerqvists dikt i huvudet. Jag tycker att den är så vacker, så förtröstansfull.

Så kommer jag hem och ser Miras kommentar där hon hänvisar till sin text om sången 'Andetag' ur Völund - som innehåller nästan samma text. Det kändes lite förunderligt, så där.

Buminnen (No1). Morkullan

Att man kan bli så lycklig över att höra en morkulla! Vad är det egentligen med det där lätet som gör att man bara måste älska det? Särdeles vackert är det ju inte.

Jag var bara tvungen att beställa Morkullans öga.

(Va? Vad sa du? Tycker du att jag ska börja läsa alla de böcker som ligger i drivor här hemma istället för att köpa nya? Vafalls?!)

När kornknarren tystnat

Fältet är slaget och kornknarren har tystnat. Men än kvittrar ladusvalorna här ute som vore de hundra. De måste ha lyckats väl med häckningen i år.

Första arbetsdagen efter semestern har jag tillbringat på akuten. Rivstart således, men förhållandevis lugnt ändå, tack och lov. Hjärtsvikt, yrsel, huvudvärk, hjärtinfarkt och en pneumothorax. I stort det gamla vanliga.

Jag känner mig trött och sliten. Ska man inte vara pigg efter semestern?

'Oxalis'

Var jag köpte dracenan minns jag inte, men de andra köpte jag när jag var i Skåne i våras. 'Oxalis' stod det på skylten. Jag frågade en kvinna i personalen: Är det här verkligen oxalis? Jaadå, det var det. Men, jag tycker att det ser ut som klöver, är det inte klöver? Jo, men oxalisblad ser ut som klöverblad, upplystes jag om. Jo jag vet, men jag tycker att den växer mer som en klöver. Har den rhizomer? Nja, det visste hon inte. Men hur växer den då? försökte jag. Ja, när vi såg den på en utställning så hängde den liksom över krukkanten sa hon. Jag kände mig fortsatt lite tveksam till oxalis som revade sig ut över krukkanten, men tänkte att det ju lät rätt snyggt, så jag köpte ett par, en rödbladig med grönt och en med silverfärgade blad med inslag av rött och grönt.

När jag kom hem från buan hade de börjat blomma. Det är inte oxalis nej! Synnerligen typiska klöverblommor, skulle jag vilja påstå.

(Ja, man anar kanske några oxalisblommor i bakgrunden, men de tillhör en Oxalis triangularis, som jag hade några få överlevande rhizomer av och slängde ner i krukan i brist på annan plats).

Slåtter i buan

Jag har varit uppe i buan med ungarna några dagar men är nu hemma ett tag innan jag åker upp för några dagar i ensamhet och fullkomlig ro innan jag börjar arbeta på måndag.

I lördags var det slåtter. De kör med slåtterbalk - nej, den varken låter eller luktar något vidare.

Draken skulle nödvändigt slå med lie. Vi konstaterade med hjälp av bufolk att den vi har upp i buan, och som jag inhandlat på loppis för att jag blev så kär i orvet, var en busklie, men Draken for runt och lyckades slutligen få låna en vanlig hederlig och engagerade folk som lärde honom att slå. Ja, någorlunda i alla fall. Heja Draken!

Vi andra räfsade. Solen gassade och det var varmt som fagerlund. Vid elva fick vi fika med nybakade bullar uppe vid bagarstugan, det var storbak med anledning av fäbodgudstjänsten följande dag.

Trollet for runt en del med en håv som han lånat av en gästande undervisningsminded biolog och fångade fjärilar, men han räfsade duktigt också med fin handgjord träräfsa.

Vi ett var det korv och bröd borta hos Britta.

Nassen fick låna en liten gul räfsa av Anne-Marie och hon kämpade på hela dagen.

Ungarna var helt fantastiska. De jobbade på som sjutton alla tre, var nyfikna, intresserade och engagerade och de fick så mycket beröm. Jag var tårögt stolt över dem.

På söndagen var så fäbodgudstjänsten. Ungarna var helt fantastiska då med.

Bland annat spelades den här låten. Jag hade inte hört den förr.

Si sådär ja!

Äntligen har jag tagit mig i kragen och fyllt i autogiromedgivandet till Vi-skogen. Nu ska jag bli månadsgivare.

För ett antal år sedan sa jag att för varje träd de sågar ner här i byn, så ska jag plantera två nya. Men med den takten de håller står man sig slätt. För att inte tala om alla kalhyggena som breder ut sig år från år. Jag får väl fylla på med träd annorstädes, där man förmår uppskatta dem.

Sommar!

28°.

Med altandörren öppen doftar det smultronschersmin i hela köket.

Konstigt nog är jag mindre känslig för värmen nu än när jag var ung.

Man borde inte sova

Man borde inte sova när natten faller på 
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå

Jag har svårt att komma i säng. När ungarna äntligen lagt sig, det är tyst och jag är helt ensam finns det äntligen tid att göra lite sådant som jag vill.

Sedan vi kom hem har jag kört elva maskiner tvätt (ja, och hängt och plockat ner, och sorterat, och vikt), städat huset (jag sa att jag har städat, inte att det är städat), packat upp (delvis), vattnat och fixat med blommorna här inne och planterat om ett tiotal frösådda buskar och träd. Tämligen lång tid går åt till att fixa med maten, duka fram, duka av, ladda diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen. Resten av tiden går åt till att svara och åtgärda:
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!
- Mamma!

- Mamma! Jag hjälper en. - Mamma! Jag tröstar en annan. - Mamma! Jag byter en blöja. - Mamma! Jag blåser på ontet. - Mamma! Ja, ni får ta glass. - Mamma! Oj då, slog Draken dig, så ja! - Mamma! Nej, jag vet inte hur man får fram Finlands flagga. Pröva med 'SF' då. - Mamma! Fler ädelstenar? Ja, akvamarin, jade, krysolit, opal... - Mamma! Ja, jag tittar älskling, jag tittar. - Mamma! Men herregud, vad har du gjort?! - Mammaaa! Ja men jag sa ju att jag skulle gå och hänga tvätt. Så ja, jag är här, var inte ledsen!

Var femte minut. Eller nått. Men inte nu. Nu sitter jag uppkrupen i fåtöljen med tända ljus och en mugg te och njuter av lugnet.

En stunds vila

Hela dagen har jag plockat, städat och tvättat. Nu har jag duschat och satt mig i min fåtölj med en kopp grönt limete i min gröna trollsländemugg, en kvist smultronschersmin i en liten vas intill mig och stoppat fötterna i fotbad. Jag sov bara några timmar natten som var, så jag borde lagt mig tidigare, men det är så oändligt skönt att få en liten stund för sig själv när ungarna äntligen har somnat.

Torkväder

Och det är ju tur.

I natt kom jag hem med mina små sockergrisar efter tretton dagars kuskande runt landets södra delar. Tvätthögarna är tämligen ansenliga, omansäjer. Älsklingen hade lyckats prestera en hel korg här hemma också och därtill är det hög tid att byta lakan i alla våra sängar. Jag vet vad jag ska göra de närmaste dagarna.


Rosen heter 'Valdemar' - döpt efter Valdemar Petersen får man anta - och finns tyvärr inte hos mig utan på Fredriksdal.