Lättnad

Om en och en halv månad slipper jag den förbannade jävla tv-jäveln som har förpestat mitt liv i tolv år. Sedan kommer det aldrig någonsin mer en tv-jävel in i mitt hus, så länge jag lever.

Mina fem

Om jag skulle välja fem personer till Stjärnorna på slottet så skulle det bli:

Solveig Ternström

Hans Caldaras

Rolf Lassgård

Basia Frydman

Magnus Uggla


Vilka skulle du vilja sätta ihop?

Aha!

Den här bilden med undertexten: Ofta ser man hornkvalster sitta på undersidan av kantareller. De lever av döda växter och djur men tycker också om svamp hittade jag på den här sidan.

Ja, de där kusarna har man ju sett hundratals gånger. Hornkvalster är det alltså. Det måste jag komma ihåg i höst.

Vi är romer

Romer har levt i Sverige i över 500 år och är en erkänd nationell minoritet, ändå utsätts de dagligen för diskriminering och trakasserier på grund av sin etniska tillhörighet. Många förvägras jobb, lägenheter, till och med tillträde till restauranger och affärer. Fattiga EU-migranter blir ett allt vanligare inslag på svenska gator. Med dem har läget för romer i Europa åter hamnat i hetluften. Historiskt har romerna som folkgrupp förföljts, fördrivits och tvångssteriliserats. I Sverige.

Kunskapen kring romers situation och utsatthet är oerhört bristfällig. Boken Vi är romer och utställningen med samma namn syftar till att lyfta fram dessa antiziganistiska strukturer i ljuset.

Bokens gripande intervjuer, faktatexter och fotografier beskriver inte bara romernas situation i Sverige idag utan även vad de har utsatts för i mannaminne. Romernas berättelser och erfarenheter utgör ett viktigt inlägg i de högaktuella samhällsfrågorna invandring och integration.

Det är hög tid att denna utsatta minoritet själva får berätta sin historia.

I sakta mak fortsätter jag och försöker lära mig mer om romerna. Den här boken, som jag lånat på biblioteket, har ett helt annat omslag än de böcker jag googlar fram - av någon anledning.

En person i taget presenteras och får berätta sin historia om hur det är - och har varit - att vara rom i Sverige. Kända, som Rosa Taikon, Hans Caldaras och Soraya Post, och okända, om vartannat. Intressant och lättläst.

Jag har nog inte riktigt fattat förrän helt nyligen att det är finska romer, just, som har de där speciella kläderna med lång, tung svart sammetskjol och blusar med mycket spets som jag alltid förknippat med zigenare över lag. Man lär så länge man lever.

Men sanningen att säga så blir jag mer och mer förvirrad också. Vad gäller alla romer? Vad gäller mest romer som lever i fattigdom i Östeuropa? Det här med att ickeromer är orena... tycker svenska romer det också? Om jag bjöd en svensk rom på middag, skulle hen tycka att det var olustigt då? Och de tabun som nämns. Gäller det också alla romer? Och hur är det där med tvätten?

Jag önskar att jag hade tillgång till en tålig rom som jag kunde fråga tusen dumma frågor utan att hen blev irriterad.

Jag kämpar vidare med att försöka förstå.

Här kan man läsa lite ur boken. Och det tycker jag att man bör göra. Fast helst läsa hela förstås.

Identifierad

Nu är fjärilen identifierad. En brun flickfjäril var det, Archiearis parthenias.

Och ska man tro den här bilden så var det en hane jag studerade närmare.

Nu har jag lärt mig något nytt :) 

Tänk fem fjärilsarter har jag redan sett i år! Det är inte så illa pinkat i april här uppe.

Och idag har jag köpt nytt batteri åt telefonskrället, så får vi se om den går att nyttja som kamera imorgon på min planerade långpromenad. Åh, vad jag ser fram emot den!

Och solen sken över Puttkojan

Igår gick jag upp till Puttkojan. Uppför, uppför Ändlösbergsvägen. Först efter två kilometer kommer en liten platå om 20 meter kanske, följt av en liten uppförsbacke och 50 meter i svagt nedförslut. Sedan går det uppför igen, ytterligare dryga två kilometer, innan det planar ut. Fem kilometer är det totalt. Jag tog stavarna och gick i hyfsad fart uppför. Vid kojan stannade jag en stund och fikade, sedan stoppade jag stavarna i ryggsäcken och lustvandrade nedför.

En liten gräsulv såg jag. Ja, åtminstone antar jag att det är en gräsulv. Den var så liten mot vad de brukar vara när jag ser dem, men alla är vi barn i början.

I ett dike lekte grodorna. Jag hörde det kluckande ljudet genom knastret från mina steg och stavar i gruset och tänkte 'tjäder', stannade och spanade och lyssnade inåt skogen. När jag gav upp och råkade glida med blicken över diket så såg jag dem. Flera grodor och flera romsamlingar. Ha ha, ja där ser man hur bildad jag är, som inte kan höra skillnad mellan en groda och en tjäder :)

När jag hade lyckats krångla mig ner i diket och böjde mig fram för att försöka fota så lade telefon-#¤%&§¤# av. Suck! Jag måste skaffa nytt batteri. Efter att ha kämpat i tio år med en kamera-#¤%§¤# som slukade batterier så att den alltid gav upp antingen direkt eller alldeles för snart och jag konstaterat att jag inte hade tid och ork att försöka sätta mig in i vad jag skulle köpa mig för ny, så valde jag att skaffa en telefon med hyfsad kamera, så länge. Och nu börjar den också. Bläää!

Sedan var jag så sur att det inte blev någon särskilt lustfylld vandring - tills jag fick syn på en lysmasklarv och sedan en till och sedan många. Då blev jag glad igen. Och lite sur också, faktiskt, eftersom jag inte kunde fota mitt fynd. Jag har inte sett någon lysmask sedan jag var barn, för pass 40 år sedan, ingen lysande hona i alla fall.

Och så såg jag två ex av en hittills oidentifierad fjäril. Jag jobbar på det :) Och hemma på gården var en nässelfjäril.

Dagens fynd

Men kan ni fatta? Blå himmel! Är det sant? Drömmer jag? Kan det vara något annat än skitväder?

Det var så mycket fjärilar på vägen upp mot Ändlösberg. Jag såg över tio sorgmantlar, sju citronfjärilar - fyra hanar och tre honor - en vinbärsfuks och två påfågelögon.

Blå himmel och fjärilar!

Och så såg jag en groda. Som vanligt lämnar bilden mycket i övrigt att önska. Ändå blev halva jag våt när jag låg där på knä och försökte komma nära.

Blå himmel och fjärilar och en groda! 

Jag hade nästan slutat tro att det fanns något annat här uppe än skitväder, nerhuggna träd och skjutna eller överkörda djur. 

Jag vill flytta till "landet" utanför Göteborg. Bortom Lerum. Men nu sitter jag fast här. Med människor som betraktar alla djur utom jakthundar som skadedjur och skjuter dem eller kör över dem och som ser som sin livsuppgift att hugga ner träd, klippa ner allt som växer, odla gigantiska gräsmatteöknar och att bygga ut sin motorpark - helst sju bilar, två fyrhjulingar, en skoter, fyra motorsågar, en vedklyv, två motorcyklar och så uppsättningen till ungarna; och så gasa allt vad man orkar på minst fyra åt gången. 

Sur och bitter? JAG???

Är det så illa?

Min terapeut är på mig. Hon tycker att jag ska sjukskriva mig. Fram till augusti. Herregud!

Scylla, litar du på mig? frågar hon.

Ja, jo. Jag har stort förtroende för henne. Och jag tycker väldigt bra om henne. Så pass att det nästan är lite synd att hon är min terapeut, för jag hade gärna haft henne som vän. Men till augusti?!

Jag vill göra klart den sista veckan på Medicin säger jag.

På ett förnuftsmässigt plan inser jag ju att jag bara blir tröttare och tröttare. Att jag i 15 år levt under hög belastning, utan katastrofer förvisso, men nästen helt utan möjlighet till återhämtning, utan något som ger mig energi.

På ett förnuftsmässigt plan inser jag att det är just det här som är problemet med utmattningsdepressioner, att man inte riktigt förmår lyssna på sin kropp, ta hand om sig själv, sätta stopp i tid.

Och jag lyssnar på henne. Jag känner i hela kroppen att hon har rätt. Jag gråter och gråter, slappnar av en liten smula vid tanken på att faktiskt få vara sjukskriven, faktiskt få en liten möjlighet till återhämtning.

Och så går jag ut där ifrån. Åker till jobbet, Gråter en skvätt till i bilen. Så torkar jag tårarna. Kliver in på läkarexpen. Fokuserar totalt på det jag gör. Kör på till 180%. Glömmer det hon sa. Glömmer känslan. Glömmer gråten.

Och nästa morgon är jag bara ännu tröttare än dagen förut, även om jag sover bra.


Ja, kanske maj i alla fall.


Bild: George Frederic Watts The Dweller in the Innermost

Tvinga sig

Jag vet att jag måste ut. Att jag måste röra på mig. Det är det enda sättet att vända det hela och få någon liten kraft och ork tillbaka. Men när man nu just inte orkar. När den grå himlen och den iskalla blåsten ligger som en blybumling på mina axlar. När det är så sanslöst smutsigt och rörigt hemma att jag bara inte står ut i skiten utan måste använda min lediga dag till att i alla fall få undan det värsta. När tiden jag har på vardagar bara räcker till att äta, duka av, plocka i och ur diskmaskinen, ta hand om tvätten och natta barnen. 

Då måste man tvinga sig. Det gjorde jag igår. En promenad om knappt en timma i allt annat är rask fart - men jag kom ut! Och mitt i detta mullvadsbrungråtrista sanslöst fula som är april här i mina trakter, så lyckades jag ändå finna de där små, få skönhetsglimtarna som gav mig lite energi, glädje och lust tillbaka.

Tussilagosolar och sälgblom. Jag har knappt lagt märke till sälgblommen tills jag läste boken Sälg, livets viktigaste frukost. Hur blind får man bli?!

Tibasten blommade. Förstås. Jag kände till och med doften på avstånd. Om något år, när Nassen är lite större ska jag plantera tibast i trädgården. Jag har aldrig dragit mig för att plantera giftiga växter för ungarnas skull, för hur många ungar springer i rabatterna och tuggar i sig blommor? Men tibast och stormhatt har jag faktiskt undvikit. Hade de funnits här från början så hade jag aldrig dragit upp dem, men jag har avvaktat med att plantera själv.

En sorgmantel fladdrade omkring. De är ju lite trista med att sätta sig på sten och grus och inte på blommor och blad, och bilden blev mindre bra med de ljusa, starkt solbelysta stenarna, men den får duga. Kan man inte känna glädje över att se en bild av en sorgmantel, även om den inte direkt är något fotografiskt mästerverk? Jag såg en vinbärsfuks också, men den lyckades jag inte få någon bra bild av. De var årets första fjärilar för mig. Lite ovanligt. Annars brukar det vara citronfjäril och påfågelöga man ser först. (Väl?)

Du noterade väl vad jag skrev?! De... starkt solbelysta... Kan ni fatta? Jag var ledig - nå ja, nattjour - och SOLEN SKEN. Myrorna var riktigt pigga. Och av någon anledning kändes det väldigt viktigt att få ta ett kort av myrorna för att lägga in den här, trots insikten om att en mobilbild på myror rimligen inte kunde bli särskilt lyckad. Får jag presentera... tada... myrorna!

Och jag stod en stund i mossan, mellan stammarna, omgiven av grönt skönt istället för mullvadsbrunt fult, och andades. 

Och så årets första vitsippor i sluttningen upp mot järnvägsrälsen.

Jag tog mig ut!

Rosa Taikon

Rosa Taikon - romsk silversmed och hantverkare av Brita Åsbrink

Rosa Taikon, även kallad "silverdrottningen", är en av Sveriges främsta silverkonstnärer, uppskattad långt utanför landets gränser. Hennes konsthantverk utgår ifrån romernas mångåriga smyckestradition och kulturarv, och hennes formspråk är både modernt och nyskapande. I Brita Åsbrinks bok presenteras en kärleksfull exposé över hennes vackraste alster tillsammans med en kortare levnadsbeskrivning.

Lika känd för sin silverkonst är hon som kämpe för romers rättigheter; som ett bevis på detta tilldelades hon 2013 Olof Palme-priset för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter. Rosa Taikon är representerad på bland annat Nationalmuseum, Röhsska Konstslöjdmuséet, Gävle Museum, Bollmoradalens kyrka, Eskilstuna Konstmuseum, Malmö museer, Trondheim, Kunstindustrimuseet i Bergen. 2010 tog hon emot en guldmedalj för sin silverkonst av regeringen.

Mina föräldrar - eller åtminstone min far - har alltid talat i mäkta imponerade ordalag om Rosa Taikon. Minsann representerad på Nationalmuseum, jodå! Själv har jag nog inte haft pejl på hennes konst, mer än att jag varit medveten om att hon är silversmed. Vagt minns jag att jag för många, många år sedan såg henne i 'Här har du ditt liv' med Lasse Holmqvist. Det enda jag egentligen minns från programmet är att Rosa var ytterligt besvärad över att behöva sitta med ryggen vänd åt en äldre släkting. Det har inte så mycket att göra med det som är Rosas livsverk: hennes konst och hennes kamp för romernas rättigheter.

Rosas smycken är fantastiska. Jag som är så förtjust i filigranarbeten! Varje smycke görs endast i ett exemplar och arbetet är mycket tidsödande, så jag får anta att de är väldigt dyra - kanske inte om man beaktar arbetet bakom, men som summa att hosta upp. Om jag förstod det rätt så finns det i alla fall ett smycke som hon "masstillverkar" och det är Peace-ringen. En sådan skulle jag kunna tänka mig.

Ja, förutom en hel del annat, som inte riktigt ligger inom räckhåll för mig.

När himlen gråter

Jag är med bästa överläkaren och lämnar besked till en äldre kvinna att hon med all sannolikhet drabbats av en motorneuronsjukdom. Hon och hennes anhöriga sitter med ryggen mot fönstret och jag och överläkaren mitt emot.

Det var det värsta besked jag kunde få säger hon.

Och jag ser genom fönstret hur regnet plötsligt öser ner där ute.

I väntan på explosionen

Nassen har plockat en tussilago till mig. Den står i något som är betydligt mindre än ett snapsglas. Jag hittade det på en loppis här i krokarna. Bra att ha när barn kommer in med små blommor med två centimeters stjälk - i bästa fall två centimeter. Hela vintern har hon plockat blommor till mig, mest vissna röllekor. Det är rätt trevligt att få in något levande, för omväxlings skull. Men jag känner mig en smula orolig för vad hon kommer att ta sig för i mina rabatter här framöver.

Det är igenmulet, blåsigt och iskallt. Naturligtvis! Hela veckan när jag jobbade var det förhållandevis varmt och himlen var blå. Är jag ledig så är det skitväder. Alltid. Det har ta mig fan varit skitväder i ett halvår.

Jag är på uruselt humör. Jag städar och städar och städar, plockar och plockar och plockar. Och för varje sak jag plockar undan, så har ungarna plockat fram tre nya. Jag hittar äppelskrutt på vardagsrumsbordet, godispapper på golvet, klubbpinnar vid tv:n, glasspinnar i trappan, soffkuddarna och filtar på golvet, soffan full av svärd, sköldar och pinnar och gosedjur ta mig fan överallt. Och jag skriker och gapar och skäller.

Och jag dammsuger och dammsuger, torkar golv och torkar golv, och fem minuter efteråt har Älsklingen travat in med skor och ungarna spillt överallt. Man kan ni fatta att en fullt frisk karl som inte är 50 fyllda inte klarar av att ta på och av sig skorna på hallmattan utan måste trava in och sätta sig på en stol?! Och så detta torra gräs i hela hallen för att jag inte fått göra ordentliga trädgårdsgångar (vi har inte tid, vi har inte råd, det är inte mysigt med grusgångar...). Gissa om det ska bli trädgårdsgångar här illa kvickt när förändringen är genomförd! Jag räknar med att jag kommer att få ungefär 80% mindre arbete här hemma när den dagen kommer. Det blir mycket tid att lägga på projekt som på sikt besparar mig ytterligare tråkarbete, och sedan, sedan ska jag ägna mig åt roligt arbete och få ett liv igen.

Igår städade jag precis hela dagen. Ja, utom när jag lagade mat då. Ändå hann jag bara med nedervåningen. Men fatta hur skitigt det är här hemma! Det är ju inte direkt så att jag sprungit och dammat, torkat av skåpluckor och städat ur kylskåpet, utan jag har bara dragit av det allra värsta, dammråttorna, drivorna, kladdet.

Idag har jag jag i alla fall fått sitta en liten stund - ja bortsett från avbrott var femte minut då, när Nassen har bajsat, när Nassen vill gå ut och måste ha hjälp med kläderna, när Nassen två minuter senare vill in igen, när killarna springer ut och lämnar dörren öppen och alla Mamma! Mamma! Mamma! Jag har börjat på udden i öglevirkning på min angorasjal. Den är så mjuk, så mjuk!

Och lite har jag bläddrat i ytterligare en gammal Femina som jag hade med mig från Mamma. Den här bilden gör mig av någon anledning helt lugn. Kanske för det gröna. Nu vill jag ha en fåtölj i just den gröna färgen.

Ikväll ska jag på tai chi. Kan hända är det den som hindrar mig från att brisera. För nu är det nära. Mycket nära.

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.

"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam." När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Jag har funderat en del det senaste över det här med andra drabbade än judarna av nazisternas utrensningar under andra världskriget. Och så råkar jag låna två böcker på raket om just detta. När det gäller 'Kunzelmann och Kunzelmann' var jag inte medveten, överhuvudtaget, om att den bland annat handlade om detta. När det gäller 'Jag heter inte Miriam' så är det sannolikt så att jag var medveten om vad den handlade om när jag bestämde mig för att läsa den, men när jag väl lånade den så hade jag glömt och det kom som en överraskning.

Den är mycket bra. Och Miriam är alltigenom beundransvärd. Men är hon inte lite väl perfekt? (undrar jag i min totala operfekthet). Vad säger romer om den här boken? Vad för slags research har Axelsson gjort? Jag är så nyfiken. Jag är har nog varit nyfiken på romer sedan jag läste Katizi som barn. Under livet har jag till och från hamnat i "situationer" som ånyo väckt denna nyfikenhet, och nu, med alla tiggande romer från forna öststaterna och allt jag läser om dem, så är nyfikenheten väckt igen.

Med all respekt för judarna* och det de utsattes för, så kan jag tycka att andra grupper olyckligt hamnat i skymundan. Jag vill så gärna lära mig mer. Jag har lånat flera böcker om romer, men jag har så förtvivlat lite tid och ork att läsa. Jag googlar och googlar, men har svårt att sortera. Och hur var det för de homosexuella?

Intervju i DN med Maj-Gull Axelsson med anledning av boken.

Recension i SvD



* Jag har för övrigt varit väldigt nyfiken på judar och judendomen också, ända sedan jag hade en judisk klasskamrat i lågstadiet och fick klart för mig att det var något lite annorlunda och speciellt att vara jude. Fröken frågade om hon firade jul. Det gjorde hon. Men hon firade på judiskt vis också. Och därmed var min nyfikenhet väckt. Att vara annorlunda var för mig SPÄNNANDE och AVUNDSVÄRT. Även om Susanne - som hon hette - verkligen inte var annorlunda, utan som vilken unge som helst i klassen.

Och sälgen blommar

Bild lånad här

Sälgen blommar och kanske, ändå, finns det hopp om livet.

När jag åkte till jobbet igår såg jag två tranor på åkern bortom denna. Och på den därefter två rådjur. Längs motorvägen ytterligare en trana och två korpar. Det räcker för att jag ska känna något slags dov glädje och tillfredsställelse.

Jag har haft en bra vecka på jobbet. Peppar peppar! Jag har faktiskt känt mig som en tillgång, som ett stöd för både under- och överläkarkolleger. Jag har känt mig accepterad, respekterad och till och med uppskattad av sköterskorna.

Idag har jag varit ledig. Sovit länge, till efter tio. Så tog jag ungarna med mig för att äta buffé på kinarestaurangen, den med fiskarna, för Trollet har längtat så väldigt efter kycklingspetten där.

Sedan satte vi oss på drop-in och lyckades bli klippta alla fyra. Det behövdes! Det blir ett par gånger om året, typ. *Host*.

I helgen måste jag ta mig i kragen och börja sätta rhizomer, plantera om, fixa i trädgården och börja putsa fönster. Det är ju det jag vill, det jag verkligen vill.

Romernas internationella dag

Idag är det Romernas internationella dag - eller nationaldag, om man så vill. I romernas flagga symboliserar blått himlen och grönt jorden. Hjulet syftar till Indien, vandringen därifrån och romernas framtid.

Och här är nationalsången, 'Gelem, gelem'.



Gelem, gelem, lungone dromensa  
Maladilem bahktale Romensa  
A Romale katar tumen aven,  
E tsarensa bahktale dromensa?
A Romale, A Chavale

Vi man sas ek bari familiya,  
Murdadas la e kali legiya 
Aven mansa sa lumniake Roma,  
Kai putaile e romane droma 
Ake vriama, usti Rom akana,  
Men khutasa misto kai kerasa

A Romale, A Chavale

Engelsk översättning

I went, I went on long roads  
I met happy Roma  
O Roma where do you come from,  
With tents on happy roads?
O Roma, O fellow Roma 

I once had a great family,  
The Black Legions murdered them 
Come with me Roma from all the world  
For the Romani roads have opened 
Now is the time, rise up Roma now,  
We will rise high if we act 

O Roma, O fellow Roma 

Till Per

Efter jouren. Vissa patienter biter sig fast. Lycka till Per!

'När horisonten flyttar sig' och 'Tid för det meningsfulla'

Jag är inte bara blivande geriatriker. Jag är käring också.

Och då kan det väl passa bra att läsa lite "om att bli gammal i en ny tid". 

Omvärldens föreställningar om dagens pensionärer stämmer dåligt med deras egen självbild. De äldre får idag hitta fram till en egen identitet som skiljer sig från allt man hittills identifierat som "äldrekultur". Många känner sig vilsna inför både pensioneringen och inför det fortsatta åldrandet. Kan detta verkligen handla om oss, om mig? 

Den vilsenheten är något som förtjänar att tas på allvar, eftersom dess kärna står för just det nya i att bli gammal i vår tid. Framtidens äldre både kan och vill vara med, lära och göra på andra sätt än vad tidigare generationer haft möjlighet till. Och gamla människor kan framöver komma att få nya roller i en samtidskultur som i övrigt är inriktad på att allt och alla skall vara här, nu genast. 

På sitt finurliga och kloka sätt vänder och vrider Bodil Jönsson här på alla våra seglivade uppfattningar om åldrandet. Och hon får oss att se pensioneringen som en tid av möjligheter och helt nya utmaningar. 

Bodil Jönsson är en typisk representant för en ny, och kanske den enda, samhällsgrupp som har tid. Tid för reflektion och tid för eftertanke. En väldig resurs som ingen räknat med men som har en oanad stor potential. Om vi nu är tillräckligt smarta för att använda oss av den.

'Tid för det meningsfulla' är uppföljaren till 'När horisonten flyttar sig'.

Som barn söker vi oss spontant till det meningsfulla. Längre fram i livet får vi för oss att vi har ont om tid. Då vänjer vi oss vid att främst hålla på med det kortsiktigt nödvändiga. När så pensioneringen kommer och det egentligen finns all tid i världen för det meningsfulla, finns inte alltid barndomens nyfikenhet kvar.

Men då uppkommer å andra sidan ett nästan oemotståndligt inre tryck i riktning mot just mål och mening. Den här boken handlar om det trycket, dess uttrycksformer och konsekvenser. 

De flesta lever nu längre än förr och har en ålderdom kännetecknad av mer utveckling än förfall. Detta innebär inte självklart att det enbart är medelåldersperioden som ska förlängas så att vi exempelvis arbetar längre. Också andra faser kan komma att kräva sitt. 

Att ha tid för det meningsfulla berör inte bara äldre utan individer i alla åldrar. Samspelet mellan generationer behöver utvecklas och bli ett annat nu när det är fyra generationer snarare än tre som lever samtidigt. 

Världens bästa Bodil! De här är sketabra - i synnerhet den första - och jag tror inte att man måste vara käring bliven för att uppskatta dem.

Bodil Jönssons blog

Påskdagen

Vid midnatt satte sig Draken plötsligt upp och kräktes ner hela sängen. Herregud! Jag tror vi höll på i en timma, Älsklingen och jag, och röjde. I morse kräktes Nassen. Fast det var för att hon hostade så förskräckligt. Ändå fick hon Cocillana både igår kväll och i natt, då hon legat och hostat oavbrutet i mitt öra i en timma. Nu har hon slocknat i soffan där uppe. Draken ligger utslagen i fåtöljen här bredvid mig. Jag tvättar och tvättar och tvättar. Jag borde gå ut och promenera, men jag kommer mig bara inte för. Jag sitter här i min fåtölj och kollar Facebook, Twitter, mail och virkbloggar, löser lite korsord och bläddrar slött i Femina. I morgon går jag jour. Det har jag verkligen, verkligen ingen lust till.

Glad påsk!

Städa, städa, städa
Röja, röja, röja
Plocka, plocka, plocka
Fixa, fixa, fixa
Pynta, pynta, pynta

Farmor och Farfar på påskbesök

Laga mat
Duka fram
Duka av
Plocka i
Plocka ur
Diska upp
Torka av

Nu är jag ledig
I morgon får jag en dags påskledighet
På annandagen går jag jour

Nu är jag trött
Nu ska jag sova
God natt!

Blädder

Mamma brukar köpa Femina. Kanske prenumererar hon, jag vet inte riktigt. Hon brukar skicka med mig sina lästa exemplar när jag är där. För det mesta blir de liggande ett tag innan jag får tid att bläddra, trots att jag tycker att det är trevligt.

Efter en veckas - knappt - arbete är jag totalt utmattad. Klockan var tjugo över tio när jag lyckades pallra mig upp i morse. Efter en rågkuse med brie och en stor balja kaffe, fransk-italienskrostat, med hälften kaffe, satte jag igång med att röja och plocka.

Nu har jag satt mig med min andra balja kaffe och bläddrat i en Femina.

Den här klänningen av Michael Kors hade jag kunnat tänka mig. Fast kanske lite mindre ringad.

Och så föll jag för den här buketten med tulpaner, stjärnflocka och tallris. Åsa Sannerheim har gjort den. På Feminas sida kan man hitta bloggen Flowers and Feasts, och där lånade jag bilden.

Och den här köttfärslimpan ska jag nog ta och prova. Jag har aldrig gjort en köttfärslimpa i hela mitt liv. 

Nu ska jag ta med mig mina ständigt bråkande illbattingar ut och hämta påskris, sedan ska vi ta och pynta lite.