När man är ensam...

Det har hänt fler gånger än vad som är rimligt.
Mamma är helt rudis när det gäller det nya, mobiler, datorer, you name it. Men när jag pratar om det som är jobbigt, om vardagen, om krånglande ungar, att aldrig få vila, aldrig få ro... så... POP... inser jag att jag pratar ut i tomma intet. Samtalet är brutet. Jag ringer upp Mamma igen. "Ja, du bara försvann, men vi var väl klara... jag älskar dig, pusspuss!"

Och så Pappa,... Jo, han är döv på höger öra, för all del. Rätt ofta får jag en känsla av att det är det döva örat han håller mot luren. Han hör det han vill "Jaha, så det är bra!" Ett påstående. Inte en fråga.

Nej! Vi var inte klara! Nej, det är inte bra!

Gode gud, låt mig bli något annat för mina barn!

Kärleken till skogen

Dalarna i ett nötskal! Det här är vad man kallar 'kärlek' till skogen. Att vistas där med en motorsåg, hörselkåpor och visir. Alternativet är med ett gevär. De vet fan inte vad en skog är! Jag blir bokstavligen illamående när jag ser det här. Gubbskrälle! Han har säkert en lövblås och en åkgräsklippare också och beskriver nyttjandet av dessa som att han älskar sin trädgård.

Artikeln var en plus-, så jag kunde inte komma in där utan fick ta en skärmdump i mobilen istället. 

Journal club

I morgon är det journal club. Jag och fyra kolleger, två ögonläkare, en psykiater och en medicinare, träffas via Skype någon gång i månaden eller så, och försöker få kläm på det där med att läsa och värdera vetenskapliga artiklar. Alltså, jag vill verkligen det här, men jag är alltid, alltid ute i sista sekunden och då tar det emot så in i norden. Nu har jag suttit här i fåtöljen i typ två timmar utan att ens komma mig för med att börja. Allt gör jag istället: spelar Candy Crush, läser på Facebook, läser en trädgårdstidning, rensar bort mail, lyssnar på min bok... och så nu här. Klockan är halv tio på kvällen och det här tar timmar. Hur ska jag lyckas förmå mig? Helst vill jag bara gå och lägga mig och strunta i det - fast ändå inte. Lägga mig nu och sätta klockan på fem? Äh, jag kommer bara att stänga av den. Suck!

(Ja ja, jag vet att det inte är ett dugg synd om mig!)

Må bra

Nu mår jag bra. Riktigt bra, faktiskt.

Tisdag till torsdag, om kvällarna, har jag gått på qigongkurs, anordnad av landstingets friskvård. Lassepappan har varit snäll och tagit ungarna, trots att det är min barnvecka, för att jag skulle kunna gå. Jag gick i våras också, för samma instruktör. Han kommer en gång per termin.

I måndags var jag hemma och VAB:ade med en hostig Nasse och Lassepappan VAB:ade snällt vidare tisdag och onsdag. På torsdagen hade han ett viktigt möte och bedömde att Nassen behövde en dag till hemma. Och då var det ju bara att gilla läget och ta sin lilla Nasse och VAB:a. Det känns alltid urpestigt att vara hemma när man har mottagning och vet att man ställer till det för patienterna. Första patienten för dagen kanske inte ens hinner få besked utan åker in i onödan. Men vad göra?!

Faktum är att i mitt tillstånd var det inte helt fel att få vara hemma en dag. Det har slitit rätt mycket att jobba hel dag, stanna kvar på jobbet till klockan sex och sedan gå på qigong till halv nio. Hemma halv tio, lite att fixa med, sent i säng och tidigt upp.

Nassen har hittat en lockespindel. Den kryper upp och 

ner för hennes arm. Det är hennes kompis, säger hon.

På Hjärtmottagningen känner jag mig ömsom som en klåpare (kardiologiskt sett), ömsom som en ganska hyfsad doktor (allmänt sett). Men det vore väl sjutton om jag inte ska kunna bli en hejare på hjärtsvikt - vilket typ hälften av mina geriatriska patienter har - när den här randningen är över. Jag har en jättebra handledare som jag är så himla glad för.

Nu qigong, meditation, tända ljus, rökelse, Tusenårsresan på SvT Play, brie och rött vin.

Spåren av kungens män

1996 gavs den ut - och först nu har jag kommit mig för att läsa den. Eller snarare att lyssna. Jag har gjort ett försök förut men jag fick ge upp. Maja Hagerman har en underbar röst att lyssna till, men tyvärr hörs den väldigt dåligt när det är lite bullrigt runt omkring, och det är det när jag lyssnar eftersom jag företrädesvis gör det i bilen.

Nu har jag jag lyssnat via Storytell och haft hörlurar, vilket minskar motorbullret, men ändå har det varit svårt att höra ibland.

Väldigt intressant och extra kul att lyssna då vi under sommaren har besökt en del av de platser - och fått oss lite historia till livs därifrån - som det berättas om i boken: Varnhem, Gudhem, Alvastra och Vadstena. En del av människorna i boken har vi även "träffat på" under vår roadtrip. Dessutom har jag ju lyssnat på Arn-böckerna under sommaren.

Omkring år 1000 talas det ibland om personer som tillhört den speciella gruppen kungsmän i samhället. De kallas för 'drängar' eller 'tegnar' och känns igen därför att de bär en benämning som bara tycks har använts för män i den kungliga hirden. Vilka var dessa kungens män som har lämnat spår efter sig på många runstenar i Sverige och Danmark? Vilken kung tjänade de och hur såg det samhälle ut där de levde och verkade?

Den fick Augustpriset samma år. Så här löd motiveringen:

Maja Hagerman har på ett lysande sätt sammanfattat resultaten av ny forskning kring ett av de mest fascinerande skeden i vår tids historia: brytningen mellan hedendom och kristendom. Beskrivningen av hur kungens män kristnade Sverige är sammanvävd med enandet av landet. Hagerman gör ny kunskap tillgänglig i en vederhäftig och fantasieggande skildring av Sverige för tusen år sedan.

Jag tror faktiskt att jag ska ta och se Tusenårsresan också. Den ligger på SvT Play. Fast det får bli när jag inte har barnen.

Roadtrip med Drake, 5

Efter frukost på Vita Krala bar det av mot Örebro och slottet. Det visade sig bli en stor besvikelse. Någon guidning skulle vi inte kunna få, så där på vardagen under lågsäsong, men slottet skulle vara öppet 10-18 hade jag googlat mig till. Efter att ha betalat en riktigt fet parkeringsavgift travade vi in, glada och förväntansfulla - bara för att upptäcka att det enda som som egentligen var öppet var turistinformationen. Jäklar vad sur jag blev! Jag ska ta och maila dem och skälla lite, har jag tänkt.

Närbild på en av delfinerna vid porten in till borggården

Tack vare tips från en Facebookvän, som där följde vår resa, tog vi oss i alla fall till Wadköping. Vi gick längs ån, genom stadsparken där det fanns en del roliga skulpturer.

Rosenflockel, astilbe och fackelblomster. Tjusigt tycker jag.

Draken var väl inte jättebegeistrad över Wadköping, men lite nöjd ändå med att ha fått se Kungsstugan, där hertig Karl ska ha övernattat vid något tillfälle.

Den här texten står ovan dörren till rummet där han sov. Pax intransibus, salus exentibus (Frid åt de inträdande, välgång åt de utgående)

Jag tyckte att det var kul att se Kajsa Wargs hus.

Aha, det är därför skålarna har den där vågiga kanten!

Och kanske, ändå, tog Draken lite intryck av det där med Kajsa Warg, för han har föreslagit, sedan vi kom hem, att vi ska laga gammaldags mat, till exempel något från Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber.

Efter fika och lite titt i några butiker - där jag inhandlade en ljuslykta - åkte vi till Svampen för att titta på utsikten. Även det ett tips från FB-vännen. Det tyckte Draken var kul, trots att det inte handlade om historia. Därefter tog vi oss in till centrum igen för att äta thaimat. Trots att vi egentligen kom för sent för buffén, fick vi äta av det som fanns kvar, och det var mycket och fint, därtill till reducerat pris.

Eftersom det nu inte blev något Örebro slott, googlade vi oss fram till att Kägleholms slottsruin skulle ligga ganska nära och dit ville Draken åka.

Inte mycket finns kvar av slottet, bara källaren som man lagt tak över för att skydda, men Draken var lycklig i alla fall.

Svarta Örns Ordens kors stod där - jag minns inte varför

Så här tjusigt var slottet i sin glans dagar. Även denna bild ur Suecian.

Vi svängde förbi Ödeby kyrka, som ligger strax intill, men den var förstås också stängd. Synd!

Draken ville ta en liten omväg hem, över Köping och Fagersta, så att vi fick se lite nya vägar. Av en slump träffade vi då på Skoftesta skans, en fornborg med tre (!) ringmurar. Faktiskt lite kul att se. Det var hart när omöjligt att få till en bild där man ser dem alla, men här är i alla fall en där Draken sitter uppflugen på en stor bumling i en av dem.

Den låg väldigt lättillgängligt innanför en rastplats på E18, mot Arbogahållet till.

Efter Skoftesta körde vi i princip raka vägen hem. Ett stopp på en mack för att modern skulle få lite kaffe så hon orkade köra bara. Draken fick sig lite Mountain Dew, älsklingsläsken.

21.30 på tisdagen avlämnades så Draken hos sin far. Ganska nöjd tror jag.

Sju korta lektioner i fysik

Den här kunde jag förstås inte motstå där den stod bland nyinkommet på biblioteket. Jag är urdålig på fysik - och samtidigt så oändligt fascinerad. Matte och fysik är helt klart mina sämsta ämnen, något man kanske inte förväntar sig av en läkare. I princip alla mina kolleger är naturvetare med humanioraintresse, jag är humanist med naturvetenskapligt intresse.

Carlo Rovelli är en kul typ.

Som ung tillbringade Albert Einstein ett år med att lättjefullt driva omkring. Om man inte slösar bort sin tid kommer man inte någonstans, vilket tonårsföräldrar tyvärr tenderar att glömma. 

(Jag hade just tänkt påpeka att jag minsann inte är någon tonårsförälder, när jag insåg att jag ju faktiskt är det - även om Draken med sina 13 inte känns som en tonåring alls, än. Han är ganska omogen)

Eller vad sägs om detta?

Semestrarna är den tid man studerar bäst, eftersom man inte är distraherad av skolan.

Jag är benägen att hålla med, åtminstone delvis. På högstadiet, gymnasiet och läkarutbildningen upplevde jag att skolan var något som förhindrade mig från att lära mig. På låg- och mellanstadiet, vux och universitetet var det emellertid inte så. Det är lika paradoxalt som att jag fram tills jag var vuxen uppfattade bibliotekarier som människor som förhindrade mig att låna (så många) böcker (jag ville). Lärare och skolan var ett hinder för mitt lärande. Bibliotekarier var ett hinder för mitt läsande. Är det klokt? Jag minns ännu när jag i dryga trettiofemårsåldern flyttade till en annan kommun och gick in på biblioteket för att skaffa lånekort och bibliotekarien glatt sa ...och du får låna hur många böcker du vill! Jag blev helt bestört. Och av min reaktion insåg jag, som först, hur jag faktiskt såg på bibliotekarier - även om jag under mina tretton år i Huddinge kommun*, dessförinnan, upplevt bra och trevliga sådana. Bortsett från den glada, rara bibliotekarien som yttrade nämnda ord, visade sig emellertid resten av käringarna (ja faktiskt!) på det biblioteket var så jävla bitchiga att jag helt enkelt slutade gå dit - detta trots att jag då hade ett litet barn som jag för allt i världen ville ge den gåvan. Tack och lov är biblioteken här bra.

*  Biblioteken och lärarna på vux är förövrigt den enda positiva upplevelsen jag har av Huddinge kommun.

Se där, nu har jag lyckats med en lååång utvikning igen. Var var jag?

Boken är enkelt och trevligt skriven, men ändå... jag har så svårt att greppa det hela. Krökta rum och kvarkar går väl någorlunda, men när vi kommer till kvantmekanik och loopkvantgravitation blir det knöligare:

Var är dessa rumskvanta? Ingenstans. De är inte i ett rum, eftersom de är själva rummet. Rummet skapas av en växelverkan mellan enskilda gravitationskvanta... Liksom idén om ett stabilt rum som innehåller tingen försvinner, försvinner även idén om en elementär och primitiv "tid" som förflyter oberoende av tingen. De ekvationer som beskriver rumkorn och materia innehåller inte längre variabeln "tid". 

Inget rum. Ingen tid. Hur ska man kunna greppa det? Jag tror att det är därför jag inte har någon tro. Jag kan inte greppa fenomenet Gud. Och när jag inte kan greppa något, så värjer jag mig. Sedan kan man ju fråga sig varför jag ändå väljer att tro på vetenskapen, trots att jag inte kan greppa den, när jag nu inte kan förmå mig att tro på Gud.

Skillnaden mellan förflutet och framtid existerar bara när det finns värme. Det grundläggande fenomen som skiljer framtiden från det förflutna är det faktum att värmen rör sig från varmare saker till kallare saker.

Bara när det finns värme... ?!

Fysiker och filosofer har kommit fram till slutsatsen att föreställningen om ett nu gemensamt för hela universum är en illusion och tidens universella "gång" är en generalisering som inte fungerar.

Men alltså, hur ska man kunna förstå detta? Och hur är de vetenskapsmän skapta som faktiskt verkar kunna förstå det? Deras hjärnor måste vara vidunderliga i sin förmåga att tänka utanför ramarna. Jag blir bara yr i knoppen jag.

Einstein i ett brev till en bortgången väns syster: Michele har givit sig av från denna märkliga värld, en aning före mig. Men det betyder ingenting. Personer som vi, som tror på fysiken, vet att distinktionen mellan förflutet, nu och framtid inte är något annat än en beständig hårdnackad illusion.

Jag har läst om flera stycken hur många gånger som helst. Gått tillbaka och gått tillbaka. Det känns som om jag skulle behöva läsa boken om och om och om igen. Jag funderar på att köpa den.

Recension i SvD som avslutas med denna vackra mening: Om våra liv är nästan omätbara små glimtar av ljus i mörkret verkar det som vansinne att inte fira vår osannolika existens här och nu i varenda gnistrande minut.


Den här texten skrev jag i februari. Jag vet inte varför jag aldrig postade den, antagligen var den inte riktigt klar och jag ville lägga till något, men kom aldrig till skott. Eftersom jag - för min egen skull - vill lista alla böcker jag läser (ehh... gissa hur långt efter jag ligger med den dokumentationen!) väljer jag att posta den nu. Sedan jag skrev texten har Draken fyllt 14. Och jag har köpt boken.

Arn

Är jag månne den sista i detta land att läsa serien om Arn? Nåväl, nu är det gjort. Eller snarare, jag har lyssnat.

Eftersom jag hade planerat in stopp vid Varnhem och Gudhem på vår resa ner till Mor i Viken och Alvastra och Vadstena på vägen upp, så tänkte jag att det kunde vara kul att ha läst den. Nu hann jag förvisso bara med första delen innan vi åkte, men därefter har jag lyssnat på de följande två. Arvet efter Arn har jag däremot inte lyssnat på än. Jag har inte riktigt fått klart för mig om det är en fristående eller en fjärde del. Jag klämmer väl den så småningom.

Jo, nog var den väl värd att lyssna på, det tycker jag nog, även om Arn snarast framställs som en superhjälte. Och Tomas Bolme är ju alltid trivsam att höra. 

Det är rätt fascinerande hur stor genomslagskraft serien haft. Till och med i Varnhems klosterkyrka har Arn sin plats. Och han har en egen hemsida, den gode Arn, där det finns det tips om hur man reser i hans fotspår.

Kubo och chokladmousse

Jag gjorde mig till och fixade hemgjord chokladmousse. Tidigare har jag bara köpt pulver och Trollet älskar det. Nu tänkte jag att han skulle få riktig. Fiasko! Jag hittade ett recept som fått fem stjärnor och trodde att det skulle bli jättebra. Visserligen gjord på mörk choklad, som ungarna inte gillar, men jag tänkte att all grädden skulle mildra ner det hela. Det gjorde den inte. Dessutom var den på tok för osöt, tyckte till och med jag. Så kan det gå! Jag ska prova ett recept på chokladpannacotta med vanlig mjölkchoklad nästa gång istället. Det kanske blir bättre.

Vi har haft filmkväll och tittat på Kubo. Jag sprang på den på något vanligt storköp, vilket minns jag inte, och det var två för billigt, så jag passade på. Amerikansk, förvisso, men jag tycker att de har fått till det riktigt bra. Riktigt bra! Spännande och faktiskt lite läskig. Det förvånar mig att Nassen inte reagerade alls. Antingen är hon härdad eller så var hon så trött att hon inte riktigt hängde med.

Filmen har fått rätt blandad kritik, alltifrån full pott till 2,5 (eller egentligen 3 av 6). Av Expressen fick den en 5:a, av SvD bara hälften. Av DN får den åter en 5:a.

Kubo och de två strängarna är en fantastisk berättelse om kärlekens och magins kraft. Låt inte filmens hopplösa titel skrämma er från att se den. skriver Metro. Jag vet inte om jag tycker att titeln är så hopplös.

Och här är trailern




(Om man inte gillar osöt, mörkchokladmousse bör man undvika detta recept)

Roadtrip med Drake, 4

En bit från Stegeborgs slottsruin ligger Skällviks kyrka. Tyvärr var den inte öppen så att vi kunde komma in. När jag var barn stod kyrkorna öppna. Jag minns att många hade ett inspelat material, så att man kunde trycka på en knapp och höra prästen - eller kanske någon annan - berätta kyrkans historia. Jag älskade det! Tyvärr hade mina föräldrar inte alls något sinne för kyrkor och deras historia, och det var inte så ofta jag lyckades övertala dem att stanna så att jag fick gå in. Jag önskar verkligen att kyrkorna stod öppna även idag.

Kyrkan idag, från ett annat håll, med slottsruinen i ryggen.

Bo Beskow visade sig ligga begravd här.

Ytterligare en bit bort ligger Skällviks borgruin. Dit måste vi naturligtvis också åka. Vi vandrade längs hjulspår in mellan fält, beteshagar och skogsdungar med stora vackra ekar. När vi närmade oss borgen måste vi in i en beteshage, inhägnad med elstängsel. "Stäng grinden efter dig" stod det på en skylt, och min stackars Drake fattade tag i tråden, som släppt från plasthandtaget, och fick naturligtvis en sjuhelsikes stöt. Jisses vad skärrad han blev. Stackars barn! Har jag verkligen inte lärt honom bättre? Nu vet han i alla fall.

Sedan tog vis oss vidare, via Söderköping (igen) där vi åt sushi innan vi fortsatte norröver. Jag hade bokat rum på ett B&B, Vita Krala, i Haddebo, en liten skogsby. Ett fantastiskt ställe drivet av ett holländskt par, mycket trevliga. Huset var fantastiskt. Det ser inte så gammalt ut, men golvet, mörka, breda, lite ojämna träplankor vittnade om annat. Inredningen var mysig och väldigt spännande. På bottenvåningen drev de restaurang - där vi inte åt, men som enligt uppgift är mycket bra. Draken tyckte att det var lite konstigt att dela ett privat hus med värdparet och det är klart, det blir lite annorlunda än ett vandrarhem, där alla är gäster.

Läs gärna här Viola, det kan göra dig glad, tror jag :)

Fin frukost fick vi också. 

I huset mitt emot bor författaren Torbjörn Säfve. Fast det listade jag ut först efter att vi åkt därifrån, efter att ha sett en uppgift om att han bodde i byn. Namnet känner jag ju så väl igen, men jag har aldrig läst honom, så jag blev nyfiken och började googla. Nu har jag siktat in mig på att läsa den här.

Runt slottsruinen

Jag blev väldigt förtjust i omgivningarna runt Stegeborgs slottsruin. Jag undrar lite vem som planterat den där fruktträdgården. Även om träden förvisso var rätt gamla, så hörde de ju definitivt inte till slottet. Och i nedanför slottet, i kanten av fruktgården, fanns en del rosor som definitivt inte var vilda. Vem planterade dem? Och när?

Ett svanpar låg precis nedanför slottet. Här är en av dem. Bilden är inte så skarp, men det får gå ändå.

En hel del eldlöss fanns i omgivningarna

Och en rödbent bärfis träffade vi också på, på en sten nere vid vattnet

Jag gissar att det här är svavelticka

Jätteröksvamp fanns där också. För att fota de här fick jag krypa in bland en massa taggiga buskar och närmre än så här kom jag inte. Den bakre svampen är nästan handbollsstor.

Trädgårdssnäcka

Parksnäcka - tror jag i alla fall, eftersom den har mörk kant.

Vackra frukter, bär och nypon fanns där gott om. Väldigt mycket fläder, olika sorters päron, gråpäron bland annat, flera sorters äpplen, någon typ av körsbär, mahonia, olvon, trolldruva, hagtorn och brakved.

Olvon

Mahonia

Trolldruva

Underbara nypon! Finns i så många färger och 

former. Jag måste skaffa fler till min egen trädgård