Tankar en vårdag

I huvudet har jag skrivit inlägg varje dag - men här har det blivit glest.

Tolv timmar sov jag i natt! Jag är nu inne på min 20:e dag med symtom. Så förskräckligt segdraget det är! Lätt huvudvärk, irriterad i halsen, röda irriterade ögon, småsnorig och ett frekvent nysande. Väldigt milda symtom, med andra ord, men likväl symtom som gör att jag inte får jobba. Tre veckor har jag varit sjukskriven. Om jag fortfarande har symtom på måndag, så får jag åka till jobbet, men inte arbeta med patienter. Då ska jag fixa alla papper som ska in till Socialstyrelsen för att äntligen få specialistbevis. Det har blivit uppskjutet en månad nu, först den hastiga trippen ner till Skåne och sedan sjukskrivning.

Jag har fått till en anständig påsk här, trots allt. Om än inte som det brukar vara. Lassepappan storhandlade åt mig - om än inte i den omfattning jag skulle ha gjort; han är obotligt snål. Nu när vi inte lever tillsammans, så kan jag skratta åt det - jo jag svär också ibland, när det gäller inköp till barnen - men det var så lagom roligt när vi bodde ihop. Ett ordentligt påskris, sedvanligt överlastat, har vi och allt påskpynt är framme. Jag gömde påskägg till barnen, som jag brukar, om än något färre och mindre fyllda. Och på påskafton var Lassepappan här och vi åt påskbord tillsammans.

Kanske lite sent med en påskhälsning, men
jag är så förtjust i just den här påskharen.

På påskafton var jag en kort sväng uppe i skogen för att plocka mossa till en ljusstake. Vädret var fantastiskt just den dagen och fåglarna kvittrade och sjöng. Det är konstigt, jag kan inte säga att jag saknar fågelsången om vintrarna, inte medvetet i alla fall, men när jag väl hör den komma igång om våren, så inser jag hur tyst det har varit, hur tomt, hur mycket jag älskar det där ljudet och hur välgörande det är.             
Förra veckan hörde jag bofinken för första gången. Dagen därpå - kan det ha varit skärtorsdagen - såg jag den också. Det kändes faktiskt en smula sent. Jag vet att jag om vårarna brukar ha både bofinkar  och domherrar hoppande under stora häggen och att jag brukar tycka att det ser så avigt ut. I år har jag inte sett dem tillsammans. Domherrarna är borta, för den här gången.

I måndags, annandag påsk, kom den första sädesärlan hit till gården. Det kändes å andra sidan tidigt. Och i förrgår såg jag den första rödhaken. Den satt här ute i vinrankan och sjöng och sjöng.

Något roligt varje dag

Nassen tycker att vi ska göra något roligt varje dag - och det kan man väl kräva av en mor som inte är mer sjuk än vad jag är.

I förrgår gjorde vi således chokladmuffins. Inte helt lyckade, om jag får säga - fast jag gillar ju inte chokladmuffins generellt - men Nassen tyckte att de var goda och det är ju huvudsaken.

Igår kväll sådde vi tomater och lite annat. Jag har sedan tidigare köpt in fler stora "tomathinkar" från Willab, så att det ska finnas möjlighet att ha flera sorter. Jag har inget växthus, men på framsidan av huset, till vänster om förstukvisten, är det skyddat och blir varmt och soligt om sommaren är hyfsad, så där går det att ha en liten tomatodling.

Jag valde körsbärstomater i lite olika form och färg: Green Doctor, Naranja, Mei Wei, Chielega och Cytrynek Groniasty. Jag har inte testat någon av dem tidigare. Kanske borde jag ha valt någon "svart" också, och någon päronformad, men nå ja, det gäller att begränsa sig.

Blomman för dagen 'Grandpa Otts' sådde vi också. Jag tänkte ha dem i en stor kruka på altanen.

Idag ska vi försöka masa oss ut och hämta påskris.

Nu har jag lovat att läsa lite Nelly Rapp innan jag sätter igång och städar och röjer här hemma. Det är inte nådigt som det ser ut här för närvarande.

Kompost och annat

Igår tog jag mig i kragen och råddade med min bokashikompost. Jag har haft drivor med yoghurthinkar med kompost som jag inte kunnat tömma i de fulla bokashihinkarna. Men nu så... Och så passade jag på att städa hönshuset. Nu har jag säkert tio säckar med bokashi blandat med hönsskit, spån och halm från hönshuset och i alla fall två hinkar med aska från spis och kakelugn. Det blir mumma för trädgården nu till våren.

Luktärterna mår bra ute i sitt lilla växthus. Flera plantor har dock dragit iväg och är lite för höga, så jag får nog snart ställa ut dem i drivbänken istället. Synd att jag inte fick ut dem tidigare, då hade de sannolikt blivit bra mycket kompaktare redan från början.

Nassen har jag naturligtvis smittat ner. Hon ligger i sitt rum och tittar på Madicken på plattan och hostar och hostar.

Vi har bestämt att pojkarna ska komma till mig i dagarna. Lika bra att de får klämma sin corona under påsklovet. Lasse-pappan har lovat att fixa storhandlingen, så nu ska jag sätta igång och skriva en inköpslista åt honom.


Bild: Ofelia av Jules-Joseph Lefebvre

Nasse

Idag har jag fått hem min lilla Nasse. Det blev för tufft för henne att vara utan mamma så länge. Ändå har vi läst saga varje kväll via Snapchat.

När hon väl kom hit tyckte hon att det var tråkigt och längtade hem till far sin igen, för där är ju brorsorna. Skrälle! Men så var hon ute och lekte med en kompis och fick åka fyrhjuling upp till skogen och så var hon nöjd och glad igen.

Nu har vi läst läsläxa och Nelly Rapp och hon är omstoppad enligt konstens alla regler. Lilla gosungen min!

Så, i morgon måste jag upp tidigt och köra henne till skolan. Jag har varit bortskämd den här veckan och kunnat sova hur länge jag velat. Jag får sitta kvar i bilen helt enkelt och så får hon gå in själv respektive komma ut själv när det är dags att hämta. Det verkar långdraget det här, så jag misstänker att jag måste vara hemma nästa vecka också. Stackars mina kolleger som får slita så när vi är många borta!

Luktärter

Jag hittade en artikel om luktärtssådd. Det finns säkert tusen, men i den här var det en kvinna som berättade att luktärter inte alls är särskilt känsliga, illustrerat av en bild med små luktärtsplantor med snö på. Vidare att man inte alls behöver lägga fröna i blöt och att hon alltid sår tätt i krukor med hårt packad jord. Typ tvärt emot vad jag alltid gjort. Jag har inte bara lagt i blöt, utan även filat fröna, och sedan sått dem ett och ett i löst packad jord i rootrainers.

Nu har jag kört enligt hennes metod: sått fröna tätt, utan att blötlägga, i krukor med ganska hårt packad jord. Jo då, de har grott hur fint som helst och nu har jag ställt ut dem. Till att börja med på farstukvisten i ett miniväxthus modell större. Senare ska jag flytta ut dem till kallbänken. Man lär så länge man lever.

Jag har fyra sorter i år, de ursprungliga Matucana och Cupani - de är förvisso rätt lika - den gammaldags Duke of York och slutligen en ny sort som jag föll för, Turquois Lagoon, som ni ser ovan.

Jag ringer mina

Jag ringer hit och jag ringer dit. Pappa med höftfraktur och covid på sjukhus i Stockholm och mamma med perforerad gallblåsa på sjukhus i Skåne. De svarar inte och jag ringer om och ringer om. Båda låter som att de tycker att det är jobbigt att jag ringer, men jag gör det i alla fall. Kanske är de bara trötta och orkar inte riktigt prata. Jag håller samtalet kort, men jag vill att de ska veta att jag tänker på dem, känna att jag bryr mig.

Mamma kan inte betala sina räkningar i det skick hon är. Och så ringer jag och ringer för att se om jag kan lösa det. Det kan jag inte. Inte hittills i alla fall. Kanske förbättras hon såpass att hon i alla fall kan minnas sitt bank-id och jag kan be någon ur personalen att hjälpa henne. När jag var nere och hade möjlighet att logga in kunde hon inte minnas siffrorna.

Jag ska passa på att deklarera i helgen.

Hur går det med mammas deklaration?


Bild: Ofelia av Margaret Macdonald

Fågelfunderingar

Jag brukar ha domherrar här om vintrarna, men de har alltid kommit först på nyåret. Denna vinter kom de redan i november. Hade vintern varit ovanligt hård, så hade jag förstått det, men i år har det ju tvärt om varit ovanligt milt.

Pilfinkar har här alltid varit gott om, året runt. De brukar hänga i klasar på automaten med hampfrön om vintrarna och om somrarna häckar de i holkarna ovan hönsgården och under takpannorna på huset. Jag brukar alltid ha ett par under takpannorna utanför mitt sovrumsfönster. Jag hör deras tjirpanden och ljudet av de små klorna mot fönsterblecket hela sommarhalvåret. I vinter har här knappt varit en enda. Bara en åt gången har jag sett, med flera veckor emellan. Jag har varit orolig och befarat att de försvunnit helt, men åtminstone under takpannorna ovan sovrumsfönstret har de nu återvänt. Det återstår att se om de andra återkommer. Jag kan verkligen inte skryta med att ha varit ute mycket senaste halvåret, men när jag kommer igång med trädgårdsarbetet för våren - vilket jag verkligen hoppas att jag ska göra i år - räknar jag med att få ett hum om hur det förhåller sig.

För första gången - vad jag kan påminna mig - så har jag haft grönsiskor här i trädgården. När jag bodde i Stockholm såg jag dem ofta om vintrarna, men inte här. En gråsiska har jag också sett - även det för första gången här. Tyvärr död, katten hade lagt den på förstukvisten.


Bild: Pilfink, akvarell av Andrzej Rabiega

Väderfenomen

Igår eftermiddag var vädret så underligt. Först satte det igång att blåsa alldeles förfärligt, så där så att det ven högt och knakade i hela huset. Efter någon timma började det ösregna, inte särskilt länge, en halvtimma kanske. En stund senare började det åska. När jag tittade ut genom fönstret ytterligare någon halvtimma eller timma senare så snöade det. Stora flingor som sakta dalade ner. Uppenbarligen i princip vindstilla nu.

Och denna underliga vinter! I början av november enastående vackert, hela världen vit, täckt av ett tjockt, gnistrande lager rimfrost, som smälte efter någon vecka och en tid därefter ersattes av snö. Hyfsat mycket snö. Som smälte efter någon vecka, men en tid senare återkom. Sedan ingen snö och ingen kyla under hela vintern. Temperatur pendlande över nollan och väder som växlade dag för dag. En hel vinter med aprilväder. Jag avskyr aprilväder! Först i mars plötsligt ett par decimeter snö. Blötsnö. Och en snöslunga jag inte fick igång.

Nu är det april. Och vädret är ännu aprilligare. Idag är himlen blå med moln här och där. Och det blåser. Naturligtvis blåser det. Gah vad jag hatar blåst!


Bild: Ofelia av Odilon Redon

Ur led är tiden

Utan att ha den bittersta aning om vad jag ska skriva känner jag ett oerhört behov av att dokumentera denna tid. Denna konstiga tid. Det underliga vädret, det som händer med miljön, covidepidemin... Inte på någon övergripande nivå, utan min personliga vardag. Av erfarenhet vet jag att jag glömmer hur det egentligen var. Jag har märkt det när jag läser gamla inlägg. Ja herregud! Det hade jag glömt. Av erfarenhet vet jag också att det inte fungerar med en vanlig hederlig dagbok, vilket sannolikt varit det lämpligaste; småtråkiga vardagsanteckningar som knappast kan intressera någon utomstående. Kanske fungerar det inte heller med bloggande, inte denna gång, trots att det gjort det tidigare. Det får tiden utvisa.

Sedan en vecka är jag isolerad hemma med övre luftvägssymtom. Kanske är det covid, kanske inte. Symtomen är inte jättetypiska - men hur typiska är symtomen för dem som bara får en "förkylning"? Jag har huvudvärk, är irriterad i halsen, kladdig i ögonen, påtagligt trött och det är småtungt att andas - inte så att jag syresätter mig dåligt, ett lätt motstånd bara, och tecken på lätt obstruktivitet när jag gått upp för trappan eller rört mig lite mer här hemma; jag märker av att min utandning är förlängd. Ingen feber, ingen hosta, inget påverkat luktsinne.

Jag hoppas att det är covid. Då har jag gjort mitt, bidrar till flockimmuniteten och blir en bättre resurs på jobbet. Förhoppningsvis ska jag kunna gå tillbaka andra hälften av nästa vecka och då inte behöva vänta så länge på att de börjar testa antikroppstitrar på vårdpersonal.


Eftersom jag precis har läst ut Hamlet och är särdeles svag för Ofeliamotiv, så planerar jag en kavalkad. Ovan det kanske mest kända, det av Sir John Everett Millais.