Mera Hindi Zahra missinassen

Begravning

I veckan hämtade jag hem Nikita från Karin - den underbara kvinna som tog vara på henne, åkte till djurklinik för att läsa av chip och få henne identifierad och sedan gjorde allt som stod i hennes makt för att få tag på oss. Karin hade svept in henne i en vit handduk och lagt en kärleksört invid henne.

Hon fick ligga i vår frys några dagar. Stress och fläng i kombination med ösregn gjorde att begravningen sköts upp.

Men så igår begravde vi henne, barnen och jag. Varsin bukett blommor och ett rött hjärta lade vi i graven. Jag har planterat en ullungrönn intill henne, inte den vanliga 'Dodong' utan 'Ullung-do', sådd av frön från Göteborgs Botan. Någon slags marktäckare ska också dit, och så vårlök. Men jag har inte ens orkat fundera ut vad jag ska ha där.

Hennes ungar försöker fortfarande dia från mina ben om kvällarna.

Hon finns inte mer

Min älskade Nikita är död. Överkörd och kvarlämnad mitt på vägen. Jag är förtvivlad.

Det här är sista bilden jag tog på henne. Hon låg och gonade sig i solen, man ser hennes två "snuttetuttar" ganska tydligt.

Jag är tacksam över att jag har hennes två ungar. Men jag kan inte sluta gråta.

Till fots - världens bästa motion

Ja, det är ju inte direkt så att jag behöver motiveras till att börja gå. Jag har alltid tyckt om att gå, rörelsen i sig, det rytmiska, monotona, meditativa: höger, vänster, höger, vänster. Dessutom tycker jag om att se mig omkring. Inte bara i naturen - även om det är där jag mår bäst - jag tycker om att gå i städer, i samhällen och i byar. Jag tycker om att titta i skyltfönster, se på hus, se på folk, titta i fönster och på trädgårdar. Att jag har gått så lite det senaste åren beror inte på bristande vilja eller insikt och det förträffliga med att gå.

Jag har läst boken förut men fick lust att läsa den igen. Kanske för att det är skönt att höra hur bra det är att göra något av det som jag faktiskt tycker allra mest om att göra. Att jag kurerar mig själv i min sjukdom och inte bara håller på och fullyxar under min sjukskrivning.

Boken är väldigt lättläst, en kort text på vänstersidan och en bild på högra. Brukar man gå på biblan kan man sätta sig i en fåtölj och läsa ut den på plats.

Här finns ett smakprov.

Insektsvandringar No 3

Det är rätt mycket skojsiga larver ute och traskar så här års

Det här är larven av blågrått aftonfly, Acronicta euphorbiae. Stilig va?!

Och detta larven till ekspinnare, Lasiocarpa quercus. Varför den heter så kan man ju fråga sig. Den har en herrans massa andra värdväxter, björk och ljung till exempel. Här finns inte en ek så långt ögat når - och funnes någon skulle folk gå man ur huse för att omedelbart hugga ner den (sa den bittra 08:an).

Tidigare i somras fann jag den här snyggingen, som efter lite efterforskning visade sig vara en långhorning, dock inte fläckig blombock, som jag först trodde, utan en större frågeteckenbock (Brachyta interrogationis)

Och kan man tänka, en eldlus, Corizus hyoscyami, här hemma på gården. Då blev jag glad. I juni var det. Den envisades med att gömma sig bakom maskrosparaplyerna, men den får vara med här ändå.

Tjall på linjen

En separation är en stor kris, något av det jobbigaste man kan gå igenom, säger min terapeut.
Jaså, säger jag. Jag tycker mest att det är skönt. En lättnad.
Det finns naturligtvis en stor sorg i det här, i allt som inte blev, och det är klart att du måste vara ledsen.
Ledsen?! Nä, jag är inte ledsen. Sorg? Nä, jag känner ingen sorg.

Men när hon säger det börjar jag gråta. Och jag känner mig dovt och djupt sorgsen. Utan någon som helst kontakt med det som gör mig ledsen.

Du måste ju vara trött. Hur sover du? Sover du middag? Man kan tänka sig att du faktiskt skulle behöva ligga några hela dagar i sängen.
Nej, jag sover aldrig middag. Har aldrig gjort. Jag blir bara tröttare av det. Nej, jag sover inte så bra på nätterna, men jag satsar alltid - och har alltid gjort - på åtta timmar per natt. Nej, jag kan inte ligga länge i sängen, jag blir bara ännu tröttare, hamnar i någon konstig halvdvala, får ont i huvudet och i ryggen. Nej, jag vill inte ligga en hel dag. Då förlorar jag ju en hel dag, jag måste ta vara på... börjar jag, och inser vad jag säger.
Du är sjukskriven för att du är utmattad!
Va? Är jag?! Undrar en del av mig.

Jag åker därifrån till Stadium och köper mig ett par bra vandringspuppor. Jag får lite ont i fötterna av mina vardagsgympadojor när jag går en dryg mil om dagen med dem. Sedan åker jag hem för att äta och sedan dra iväg på min mil. Men jag är trött. Så infernaliskt trött. Det värker i hela kroppen. Armarna känns som bly. Jag går och lägger mig.

Jag saknar inte barnen. Inte direkt. Jag tänker på dem varje dag. Ser dem framför mig och blir alldeles glad och varm i hela magen. Riktigt känner hur det känns att krama på dem, hur mjuka deras kinder är att pussa på. Minns roliga saker de har sagt.

Jag kör förbi Trollets skola på väg till terapeuten. Hinner tänka: Undrar om han är ute och titta in på skolgården efter honom innan jag börjar gråta.

Jag har visst tappat kontakten med mina känslor.

Slut på lyxtillvaron

När jag loggar in på banken för att betala räkningarna och konstaterar att jag får ut 8000 mindre i lön än jag brukar och har räkningar på
32 000 - utöver de 4000 jag är skyldig Lassepappan för inköp av datorer till pojkarna - sätter jag mig ner och storgråter.


Tillägg: Ja alltså, med lyxtillvaro menar jag inte att jag brukar leva i lyx, utan den där känslan av ofattbar lyx att få vara hemma och hinna andas. 32 000 låter helt sanslöst, men det är inte frågan om några räkningar för lyxkonsumtion: 9000 i studielån, 7000 i huslån, 6000 för bilförsäkring, 1400 för kattförsäkring, 900 träningsavgift för ungarna, 900 för el och elnät, 1300 för spolbilen (jag hade stopp i avloppet), telefonräkning 350, en helårsprenumeration av den enda tidning jag har (förutom dagstidning) 600, TV-licens och en hotellnatt med ungarna under semestern (jag lyckades inte boka utan att betala, och när jag betalar över nätet så blir det på kreditkortet och nu kom alltså räkningen) och ett par andra som jag har glömt.