Kalle och chokladfabriken

Nix pix, den här gillade jag inte. För att inte tala om hur bedrövliga jag tyckte att illustrationerna var. Jag kan verkligen inte för mitt liv begripa vari dess popularitet består. Den finns till och med med på BBC:s boklista - hur stor betydelse man nu vill tillerkänna den.

Den fattige pojken Kalle Spanns lycka är gjord den dagen han hittar en Gyllene Biljett och får sitt livs chans - att få besöka det oöverträffade godisgeniet Willy Wonkas mystiska chokladfabrik, den största och mest fantastiska chokladfabriken i hela världen! Kalle tar med sig farfar Johan på ett svindlande äventyr bland glass som aldrig smälter, tuggummi som inte tappar smaken, slickbara tapeter och andra godsaker man aldrig ens skulle kunna drömma om ...

Överstökat

Mina tre D-joursnätter är avklarade. Det har varit väldigt lugnt, helt otroligt lugnt. Jag har bara tagit fem patienter per natt, inte för att jag är långsam, vilket jag förvisso är, utan för att det helt enkelt inte varit mer att göra. Jag sa det till avgående A-jour. Men fem patienter är väl inte så lite!? Du är nog inte så långsam som du tror. Jo, fem patienter är lite, men kanske är jag inte så långsam som jag tror, längre.

Det är stor skillnad mot när jag gjorde AT. Stämningen på läkarexpen är trevligare, vänligare, mer stöttande. Jag känner mig inte ensam. Det finns folk att bolla med. Sköterskorna frågar alltid när de kommer: Ska jag be A-jouren, eller kan du tänka dig... Det gjorde de aldrig förut. Och har jag bara en aldrig så liten känsla av stöttning så fungerar jag.

Jag känner fortfarande en olustkänsla när jag ska åka till jobbet, men när jag väl är på akuten så känns det faktiskt ok. Jag tar ambulanssamtalen utan att känna mig nervös och igår tog jag mig i kragen och lärde mig Mobimed (tolka EKG från ambulans) för att kunna avlasta A-jouren.

Men än har jag inte tagit en enda prio 1:a, det har knappt varit några på mina pass så det har aldrig varit aktuellt. Nå ja, ofta är det ju inte så illa som man först tror och man har tid på sig. Den dagen, den sorgen. Det blir kanske inte så tokigt det här, i alla fall.

Kalabalik bland guavaträden

Tja, mustig skröna är väl det som bäst beskriver den här och sådant brukar jag ju gilla, men nja... Si sådär.

Indisk roman om en ung man, Sampath Chawla, och hans oväntade upphöjelse till guru och vishetslärare i en indisk småstad på 1990-talet. Den världsfrånvände posttjänstemannen Sampath tillbringar dagarna med att smygläsa andra människors brev. Han tröttnar på arbetet och rymmer till en förvildad trädgård, för att få vara ifred. Muntra förvecklingar uppstår i och kring denna trädgård, och de apflockar som vistas där. 


Så här skriver Biblotekarien läser, som är betydligt mer positiv.

Och så här skriver Världslitteratur.se

Frukost på Tiffanys

(Ja, för jag vägrar skriva med apostrof mellan y och s)

Ja, jag försöker klämma en och annan klassiker. Och det gör jag rätt i för den här var ju sketabra. Jag har inte sett filmen. Borde jag göra det? Boken innehåller också tre noveller: 'Ett hus av blommor', 'En diamantgitarr' och 'Ett julminne'. Alla bra, men jag tyckte särskilt mycket om 'Ett julminne'.

I ett nedslitet tegelhus i New York, med en brokig samling hyresgäster, bor den lättsinniga och förtrollande Holly Golightly, 19-årig överlevnadskonstnär. Genom grannen, den unge Författaren, får vi följa hennes halsbrytande liv ett hektiskt år under andra världskriget. Truman Capote, som i den unge Författaren tecknar ett ömsint och lite ironiskt självporträtt, kom att bli en av USA:s mest lästa moderna författare. Hans bitterljuva berättelse om Holly, som när ångesten väller över henne drömmer om att äta frukost på Tiffany's, New Yorks elegantaste juvelerarbutik, har blivit en klassiker. Boken innehåller också tre noveller av Truman Capote: Ett hus av blommor, En diamantgitarr och Ett julminne - alla tre lysande exempel på Capotes stilkonst.

Faktiskt

Jag borde väl tala tyst om det, men faktum är att det var riktigt kul på jouren igår. Delvis - antagligen - för att det var väldigt lugnt och jag därmed slapp känna mig stressad över att jag är långsam på akuten. Jag behövde inte vara snabbare än jag var. Men också för att det var glada, vänliga, stöttande kolleger, bra stämning och ganska roliga, men knepiga, patienter.

Heja mig!


(Och bara för att jag skrev så här så blir jag väl stående ensam med tre prio 1:or med IQ-fiskmås-oduglig-hjärna i natt)

Pölsan

Ja, vad säger man? Jag ääälskar Torgny Lindgren. Jag ääälskar att höra honom läsa. Det är en sådan fröjd att jag inte längre kan tänka mig att läsa honom själv, jag måste få lyssna. Jag njuter av språket, av ortnamnen, det dialektala, hur han sätter substantiv i bestämd form, där rikssvenskan skulle ha obestämd. Det finns pölsan som är.... En lika sanslös skröna som de tidigare (för jag upptäckte ju när jag lyssnat färdigt på Dorés bibel att den var del tre i en serie där första var Hummelhonung och andra var Pölsan. Hummelhonung hade jag läst, men inte Pölsan), men det gäller att inte vara äckelmagad, ho ho. Ellen i Sjöliden har en pölsan som inte går av för hackor, kan jag intyga. Själv går hon inte heller av för hackor :)

I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.

Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion. 
Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.

Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit 107 år gammal. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan.

Bibliotekskatten Dewey

Nej, naturligtvis kunde jag inte motstå den här.

En kall vintermorgon hittar en bibliotekarie en utsvulten och frostbiten kattunge som slängts in i bibliotekets bokinkast. Personalen tar sig an katten, och trots en hel del motstånd lyckas de få behålla sin bibliotekskatt. Dewey blir en symbol inte bara för biblioteket utan också för hela den lilla staden Spencer. Vi lär känna många färgstarka och gripande livsöden i denna sanna historia om en katt som blev känd och älskad i hela världen. När Dewey dog 2006 stod hans dödsruna att läsa i över 300 tidningar världen över.

Jag gillade den, inte bara för berättelsen om Dewey utan också för berättelsen om Vicky Myron, bibliotekschef och matte, för det handlar minst lika mycket om henne, och för hennes beskrivning av Spencer och Iowa. Fast... Iowa är nog ingenting för mig. Klicka upp kartan här nedan. Hu, vilket fasansfullt landskap! Myron berättar vid ett tillfälle om hur man till och med rätat ut ån på det som tidigare var hennes familjegård, så att även den är spikrak. Ja, förutom att man högg ner alla träd då.



Visa större karta