Helvete!

Det har varit en helvetisk vecka. Inte för akuten i sig, utan för att jag faktiskt inte fått det jag har blivit utlovad. Hela meningen med det hela var att jag skulle gå utöver ordinarie personalstyrka, det var det som var det väsentliga. För att inte behöva stressa. För att kunna gå med på prio 1:orna. För att hinna lära mig mobimeden (EKG som skickas från ambulans för att bedömas). För att avdramatisera det hela.

Jag är satt dubbelt tre nätter, resten av månaden går jag som ordinarie. Nu under kvällsveckan har det blivit extra påtagligt att jag inte får ett dugg av det som var hela meningen med det hela.

Visserligen var det meningen att jag skulle gå med en erfaren A-jour, och inte var det väl schemaläggarens fel att en rockad blev nödvändig, så att jag har fått gå med A-jourer som i princip har mindre erfarenhet än jag. Men hade jag gått utöver, så hade det inte varit något problem.

Och inte är det ju schemaläggarens fel att Trollungen har skrikit som en stucken gris redan vid fyra-, femtiden på morgonen, så att jag knappt har fått sova på hela veckan. Men hade jag gått utöver så hade det inte varit något problem. Jag hade inte behövt jobba över en och en halv timma om kvällarna och kommit hem vid halv två på natten. Jag hade kunnat gå de 80% som jag faktiskt har rätt till, jag hade kunnat gå hem, inte bara i tid, utan lite tidigare och jag hade kunnat börja lite senare.

Jag hade orkat åka skidor varje dag innan jag åkte till jobbet. Jag hade orkat åka på symässan igår, som jag längtade så efter. Jag hade hunnit skriva. Jag hade hunnit gå på biblioteket. En förlorad vecka, såväl privat som arbetsmässigt.

Och inte är det schemaläggarens fel journalsystemet har krånglat för mig hela veckan. Men hade jag gått utöver, så hade det inte varit något problem.

Det har varit hur mycket prio 1:or som helst den här veckan. Tjockt med ST-höjningsinfarkter. Mobimeden har tjutit i ett. Jag har inte kunnat gå med på någonting.

När jag kom till akuten i torsdags eftermiddag var jag arg, ledsen, kränkt, kände mig lurad och utnyttjad. Jag var dödstrött efter att knappt ha sovit på en vecka. När jag satte mig vid datorn krånglade det igen. Jag var helt gråtfärdig. Och då lyckades jag spilla ut en hel kopp kaffe över skrivbordet, till råga på allt.

Då fick jag ett utbrott och satte mig och stortjöt och svor och smällde i dörrarna.

Så nu har jag skämt ut mig också.

Fan!


Men nu, så här i efterhand, står det allt mer klart för mig varför min sexmånaders medicinplacering blev ett rent helvete, och att det rimligen inte bara kan ha berott på mig, när det har fungerat alldeles utmärkt på alla andra ställen jag varit på som doktor. I en utsatt situation, med mitt dåliga självförtroende i kombination med ett jävligt pissigt bemötande från fyra personer, har jag hamnat i en ond cirkel. Med nuvarande schmealäggare som största problem. Och nu har han svikit mig igen.

Jag har mailat honom, klinikchefen och min studierektor och sagt att jag vill avbryta detta omedelbart, eftersom jag inte fått det jag utlovats utan bara utnyttjas som gratis arbetskraft (jo, jag får lön förstås, men medicinkliniken betalar den inte). Mailet är säkert urbarnsligt, för jag skrev det då i torsdags, när jag mådde som sämst. Jag har inte orkat gå in och läsa igenom det och se om de har svarat. Nu när jag äntligen är ledig vill jag vara ledig. Fast det är jag ju egentligen inte, för det mal och mal och mal inom mig.

Jag har gjort vad jag kan för att lösa det hela. Jag har bjudit till allt jag kunnat. Jag har offrat tid, kraft och pengar. Jag har utmanat mig själv.
Det hade kunnat bli så bra.

Om han inte hade svikit mig igen. Jävla svin!