Mörkt vatten

"Kommer jag att dö nu? - så här?"

Senatorn. Den unga kvinnan. Fjärde juli-firandet på ön. Bilfärden i skymningen. Olyckan. Drunkningsdöden.
Låter det bekant? Tankarna dras, utan namns nämnande, osökt till Chappaquiddick år 1969. En djupt tragisk händelse i USA:s moderna historia.

Men i Joyce Carol Oates kortroman Mörkt vatten är handlingen förlagd till 1991 och den som kommer till tals är offret för skeendet. Flickan vars känslor, smärta och tankar ingen känner. Hon som när bilen bryter igenom skyddsräcket och störtar ner i det svarta vattnet är alltför chockad för att ens skrika. Lämnad ensam, fastklämd och flämtande efter luft. Alldeles för ung för att dö. Om sin farliga dragning till den framgångsrike äldre mannen som hon känt bara några timmar, om sårbarhet och drömmar, om sitt korta liv och svåra död berättar hon själv på ett gastkramande sätt medan vattnet fortsätter att strömma in.

Men herregud! Varför lånar jag en sådan här bok? Jag som har slutat läsa deckare för att jag är så förbålt less på död, på att läsa sida upp och sida ner om dödsångest, tortyr, smärta...

Jag har tillräckligt med död, smärta och dödsångest på mitt arbete. Varje dag. Död, smärta och dödsångest är mitt arbete. Inte bara, men också. När jag läser vill jag ha saga. Inte nödvändigtvis lycklig. Jag längtar alltid efter Sagan. Alltid. Jag har nog med verklighet i verkligheten.

Men 'Mörkt vatten' var ruskigt bra. Ruskigt bra. Och den lämpade sig oerhört väl att lyssna på.

Jag borde läsa mer av Oates.


Efter den började jag lyssna på Susanna Alakoskis 'Svinalängorna'. Det började med att de skulle dränka kattungar. Jag stängde av och lämnade tillbaka den till biblioteket. Jag har nog verklighet i verkligheten. Att läsa om kattungar som dränks berikar inte mitt liv på något enda sätt.