Det stora huset

Jag lyssnade på den när jag åkte till Stockholm för några veckor sedan. Ja, jag ligger lite efter med det mesta i livet, känns det som. Här också.

Författaren Nadja och den chilenske poeten Daniel träffas i New York 1972. När han åker tillbaka till Chile ber han att få lämna kvar sitt gamla skrivbord i hennes lägenhet tillsvidare. Men han kommer aldrig tillbaka. Han är en de många som försvinner spårlöst i Pinochets Chile.

Nästan trettio år senare blir Nadja kontaktad av en ung flicka som säger att hon är poetens dotter och nu vill hon hämta skrivbordet. Men när Nadja inte längre har det kvar förlorar hon sin inspiration och förmåga att skriva.

Detta är en av fyra tätt sammanlänkade historier i romanen Det stora huset, där det gamla skrivbordet med alla sina lådor står i centrum som en metafor för det kollektiva judiska minnet. Vi får följa skrivbordet och dess olika ägare genom tiden och över världsdelar; från Budapest under andra världskriget via London till dagens New York.

Precis som i sin genombrottsroman Kärlekens historia lägger Nicole Krauss omsorgsfullt en mosaik av människors öden och deras livsberättelser. En mosaik som präglas av känslan av förlust,djup sorg och längtan tillbaka till en plats som gått förlorad, men som de vet att vi aldrig mer kan återvända till.
 

I början kände jag mig rätt irriterad av alla konstiga liknelser, men det gick över. Antingen försvann de eller så vande jag mig. Ja... vad tyckte jag då? Jo, jag tyckte nog att den var rätt bra. Jag har lite svårt att få fatt på känslan, så här långt i efterhand. Kan inte ens säga om jag tyckte bättre om den här än 'Kärlekens historia'. Men vissa delar bär jag nog faktiskt med mig fortfarande.


SvD:s recension

DN:s recension