Jag vet att jag lever

Nog känner jag att jag lever idag alltid. Nassan ville absolut inte komma till ro igår kväll. Till slut fick jag gå och lägga mig med henne. Jag trodde att lite snutt i sängen skulle få henne lugn, men icke! Hon kravlade och kröp och bet mig i tuttarna så att jag höll på att bli tokig. Jag släckte lampan och struntade i min välbehövliga kvällsläsning, men det hjälpte inte heller. Till slut fick jag lägga henne i spjälsängen och snällt lyssna på hennes skrikande (igen), för jag kunde inte riskera att hon ramlade ner på golvet. Vi det laget var jag själv så trött att jag inte riktigt orkade hålla mig vaken, så risken för missöden var överhängande. Därefter har Trollet varit inne och krånglat två gånger i min säng - varav första inbegrep en lättare nedkissning som skulle åtgärdas. Efter första nattsnutten vägrade Nassan ligga i spjälsängen mer utan låg och trängdes med mig och kort därefter fick jag även Draken i sängen. Han kom in och grät för att han hade ont i magen, så jag fick ligga och massera honom. Så fort jag somnade ifrån, så tog han tag i min hand och fortsatte uppfordrande att gnida den mot sin mage.

Det är tufft nu överlag. Bara en knapp månad kvar av min mammaledighet och jag ser inte alls fram emot att börja jobba. Jag har trivts så bra med att gå hemma den här gången, och det känns inte alls bra att lämna Nassan. Jag vill vara med henne, ha henne hos mig. Lillsnuttan.

Vi går på Kometutbildning, Älsklingen och jag. Jag tycker att det är jättebra, men det blir hysteriskt stressigt på onsdagarna. Jag borde inte klaga för det gäller ju bara sex gånger och jag är så innerligt tacksam för att jag fått chansen, men ihop med allt det andra som nu tynger, så blir det slitigt.

På måndag har vi tid på Familjerådgivningen. Det knakar ordentligt i fogarna mellan oss, kan man lugnt säga. Vi får väl se vad det kan ge.