Jo, det är ju så glassigt att vara doktor. Så här mysigt *host* har vi på expen. Jag tillstår att mitt skrivbord (till vänster) är rätt stökigt det också, jag hade extrembråttom för att hinna hem så att Draken kunde komma iväg till ju-jutsun. Det är dock inte mer stökigt på den här bilden än det var när jag flyttade in. Då hade ändå sekreteraren varit inne och röjt undan det värsta, berättade hon för mig i fredags, när vi med gemensam ansträngning försökte få diktafonen att bära sig åt som den skulle och ställa in datorn så att skrivaren skrev ut det jag ville - vilket inte alls var så simpelt som man skulle kunna tro. M a o efter en och en halv vecka håller jag fortfarande på och kämpar bara för att få det mest elementära att fungera någorlunda. Sedan ska jag ta hand om patienterna också. Och lära mig journalsystemet fullt ut.
Här ser vi gardinen och den dammiga plastblomman lite bättre. Här har jag dristat mig till att dra upp persiennerna. Det var ett företag kan jag säga. Dels var jag tvungen att klättra upp på skrivbordet för att nå, dels var mojen man ska snurra fast tråden vid trasig.
Jag förstår att ni blir matta av hänförelse inför denna överjordiska skönhet.
Folk tror inte att de finns längre, minicallerna, men det gör de. Jag är tvungen att släpa runt på en om dagarna. Den väger ett halvkilo ungefär. Känns det som, i alla fall. Som ni ser är det inte en sådan där liten nätt minicall som jag minns att det faktiskt fanns, utan den stadiga varianten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar