Siv skrev om den. Jag insåg genast att den där vill jag läsa, och därför läste jag aldrig vidare vad hon skrivit om den. Inte då, men nu har jag förstås läst. Nu när jag har lyssnat färdigt.
En dag händer det ofattbara plötsligt reser sig en grå vägg, det är dammarna som till slut brister, enorma krafter släpps lösa och en flodvåg som inte borde finnas sveper undan allt i sin väg.
Bland de som drabbas finns den urbane samen som kör sport-Saaben för sitt liv samtidigt som tsunamin växer i backspegeln. Här är den självmordsbenägne helikopterpiloten som söker döden mot berget men kommer att flyga ikapp med fallvattnet, hans gravida dotter och den förlupna hustrun, här finns den utbrända lärarinnan och kraftverksarbetaren som äntligen får chansen att visa fruntimren vem som faktiskt är starkast.
Deras öden flätas samman i den desperata kampen mot katastrofen.
Längs sin väg mot havet kommer vattenväggen inte bara att förändra landskapet för alltid, människornas liv blir aldrig detsamma i den mån de överlever
Fallvatten är något så ovanligt som en svensk katastrofroman. Den utspelar sig under en enda, ödesdiger dag i Norrbottens skogsland, med ett tempo och en intensitet som tar andan ur läsaren.
Jag tyckte att den var sketabra! Riktigt, riktigt spännande, ibland rent vidrig. Jag tilltalades av de nakna, på intet vis smickrande, beskrivningarna av människorna - även om Barney Lundmark gjorde mig bokstavligen illamående från början till slut. (Låter inte självklart som något för mig va? Ho ho!). Ett flertal egentligen rätt rörande episoder, men så totalt utan smetighet. Inga traditionella hjältar här inte.
Kära Siv var inte lika till sig i trasorna, inte heller de stora tidningarna. Men jag gillade den. Mycket.
2 kommentarer:
Nu måste jag också läsa förstås.
Skulle vara roligt att höra vad du tycker om den. <3
Skicka en kommentar